Goda och onda ting med ett stålbad

Är det en pyrrusseger att stålbadet av Försvarsmakten ställs in? Jag vill mena att det inte är odelat positivt. Efter ett antal flottilj- och regementsnedläggningar genom åren har försvarsbudgeten minskat och regionalpolitisk och annan partitaktiskt hänsyn tagit. Nu fanns möjligheten att i grunden stöpa om försvaret; stödmyndigheter skrotas, större garnisoner bildas och med ett stort mått av krismedvetenhet så kunde ett nytt försvar formas. Försvarberedningen har varit (i stort) enig i sina skrivningar, och som Håkan Juholt uttryckte det i somras i Almedalen, förvarsministern behöver bara sätta sitt namn under det – en tydlig beställning från samtliga riksdagspartier.

Första steget mot ett stopp kom när ryska styrkor rullade in på georgisk mark och min egen partiledare uttalade ett stopp för förbandsnedläggningar. Att läget i Georgien ingått i försvarsberedningens beslutsunderlag tycker jag visar på skillnaden mellan försvarspolitikers värdering av läget och folkopinionens värderingar, av vilka den senare fick stöd av Jan Björklund. Nu omvärderar hela regeringen försvarspolitiken och s är beredd att ”riva upp hela sin skuggbudget” där försvarsneddragningarna var större än regeringens förslag. Tyvärr går Mona Sahlin på konfrontation med regeringen och använder försvarspolitiken som slagträ. Sahlin ”kräver” partiöverläggningar, och att Fredrik Reinfeldt ska ta det vid riksdagens öppnande i morgon. Trams! Ville Sahlin ha överläggningar så hade regeringen kontaktas under hand och överläggningar hade kommit till stånd där alla parter fått ingå och ompröva sina tidigare ställningstaganden. Nu görs försvarspolitiken till en grund för misstänkliggörande om bristande samarbetsvilja över blockgränserna… suck…

Hade försvaret fått genomgå ett sista stort stålbad så hade vi fått en effektivare försvarorganisation, nu riskerar vissa saker att cementeras, dessutom extra mycket eftersom oppositionen söker konflikt. Kortsiktiga politiska poäng på båda sidor, å ena sidan för att ”rädda” några regementsorter och stilla en (för visso välgrundad) folklig opinion för ett starkare försvar samt å andra sidan låtsat utsträckta händer med mörka syften.

Jag hade önskat mer av långsiktighet från bägge sidor. Gärna mer pengar till försvaret, men samtidigt bör nedläggningar ske för att uppnå vad som populärt kallas mer pang för pengarna. Tyvärr är det nära nog politiskt omöjligt, om inte Widman, Juholt och de andra i försvarsberedningen står enade och står på sig mot de egna partierna.

(Länkar: Henrik Brors i DN, Philip Ramqvist i DN, Brännpunkt i SvD, Ledare i SvD, SR.)