Sveriges stöd till Frankrike är helt avgörande, men inte för Frankrike utan för Sverige
Utrikesnämnden har sammanträtt; det vill säga statschefen, talmannen och 9+9 riksdagsledamöter. Med dem hörda har regeringen svarat positivt på Frankrikes begäran att lämna stöd.
Vad Frankrike sen lämnar för önskemål i detalj till Sverige är en senare fråga och av underordnad betydelse. Det viktigaste är Sveriges tillmötesgående och skyndsamma svar också när detaljerna kommer. Det handlar nämligen om Sveriges trovärdighet, ett område vi som land har lämnat en del att önska från 1800-talet och framåt.
Lissabonfördraget (artikel 42.7 och 222) skapar ett politiskt tryck på Sverige att lämna stöd. Delvis för att Sverige skrivit på fördraget men främst för att vi som land sen år 2009, både regering Reinfeldt och regeringen Löfven, uttalat att vi kommer att komma till andra EU-medlemsländers och nordiska länders hjälp samt uttalat att vi förväntar oss att de agerar på samma sätt.
Inte osannolikt en av anledningarna till att Danmark och Norge på 1940-talet valde NATO istället för en nordisk försvarsunion var att Sverige gång på gång i historien duckat undan att komma till de andras undsättning. Ett upprepande nu skulle bränna broar, vara ännu en förlorad livlina och allt vad som går att uppbringa i metaforväg. För Sveriges är det helt avgörande att vi som land uppfattas som pålitliga denna gång.
Här några artiklar på området:
2015-11-17 Sverige kan inte tvingas ge militärt stöd till Frankrike. DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström beskriver kärnfullt ramverket kring stödet till Frankrike.
2015-11-17 Utrikesnämnd på Kungliga slottet. Kungahuset beskriver på sin webbplats vad en utrikesnämnd är framom att beskriva innehållet vid dagens sammanträde.
2015-11-17 President Niinistö: Begäran är pinsam för Finland. Citatet syftar på den finska lagstiften som också försvårar finsk-svenskt militärt samarbete. Mer intressant det president Niinistö lyfter kring att Frankrike väljer EU och artikel 42.7 istället för NATO och artikel 5.
En sak kan vara att skapa en tyngdpunktsförflyttning till EU, vilket är det president Niinistö lyfter. En annan skulle kunna vara att inte hamna i att ses som en kopia av 9/11. Omvärldsläget är också ett annat idag än 2001 så att aktivera NATO:s artikel 5 och ens riskera ett magert utfall skulle kunna väga tungt till fördel för Lissabonfördraget. Varför riskera att visa blottor i en säkerhetspolitisk lösning med högt förtroende när det går att med ett lägre risktagande få samma, eller bättre utfall, genom EU.
Peter Olevik Dunder
Etiketter: europa, solidaritet, säkerhetspolitik, våldsmonopolet
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home