onsdag, november 04, 2015

En spaning bortom Migrationsöverenskommelsen, vad kan tänkas ske sen?

Svenska statens ekonomi står sig stark också vid mer än fördubblade utgifter för flyktingmottagande. Ungefär så skriver Anders Billing i Fokus (Nov 3, 2015 nr 44) under rubriken "Krisen är störst på kanslihuset" och jag är benägen att dela den uppfattningen. En utgiftsökning motsvarande hela försvarsbudgeten är -bevisligen- hanterbar också på ett år. Problemen/utmaningarna nu handlar därtill om sånt pengar svårligen kan lösa; begränsade tillgång på lämplig logi med mera. Det sitter inte i pengarna. Åtminstone inte för de närmsta åren. Utmaningarna ligger istället några år framåt i tid.

10 000-tals människor lämnar då språkutbildningar och yrkeskurser för att sen vänta en till två mandatperioder på att släppas in på arbetsmarknaden. En personlig katastrof för var och en som berörs samt ökade kostnader för den kommun där de bor. Det knyter sig i mig. Alla dessa människoöden. Statistiken är så talande och det är inga färska siffror som uppstått av att många kommit nu. Nej detta är vad som kan avläsas bakåt i tid. Ändå görs väldigt lite för att ändra det. Här behövs reformer! Gärna mindre justeringar, utvärderingar och utredningar. För sånt kan ge effekt. Problemet är om frågor på förhand avfärdas eller helt förnekas, vilket ibland sker i den politiska debatten.

Migrationsöverenskommelsen mellan sex partier i all ära men den behöver följas av fler överenskommelser. Ett sätt att ta sig an utmaningar kommande år kan självfallet vara att använda statens så kallade reformutrymme till att fortsätta kompensera kommuner för utgiftsökningar men jag tror det vore såväl mänskligt som ekonomiskt att föredra reformer på arbetsmarknaden med mera. Och sånt underlättas väsentligt av breda överenskommelser. Sådana handlar om att ge och ta. Då kan motståndarlägrets förslag x, y eller z (kanske under visst gny) accepteras. För det som annars vore otänkbart blir plötsligt möjligt när varje part inte längre är fånge i politiska slagord. Hedras överenskommelsen byggs sen förtroende inför nästa förhandling och så vidare. Lite det allianspartierna byggt upp sinsemellan under ett decennium, och varför KD (och delvis M) skapar sådana problem nu.

Åter till breda överenskommelser. Vad är det då som komma skall? Avtalsrörelsen pågår nu och en svensk regering skulle knappast våga sig på trepartssamtal (som regeringen Sipilä i Finland). Dessutom vore det för sent att skjuta in något sådant nu. Ståndpunkter ska deklareras tidigt och tydligt. Däremot tror jag att vi kommer se sånt när avtalen slutits och arbetsfred råder. Förmodligen ser kanslihuset det också vilket knappast gör vardagen enklare för dem, med kopplingen S/LO. Det kanske till slut ändå blir det som presenteras i någon av de kommande breda uppgörelserna. Reformer för 2020-talets arbetsmarknad istället för 1970-talets. Statens ekonomi står sig stark genom åren med alliansbudgetar och Göran Perssons tid dessförinnan. Ska det sen hålla långsiktigt behöver Sverige stärka konkurrenskraften och där som så ofta annars kan vi dra nytta av våra nordiska grannländer, i det här exemplet Finland, men det kan vara Flexicurity från Danmark (dvs gott omställningsstöd oavsett fack och arbetsgivare) eller villkor för vårdpersonal i glesbygd från Norge (som gör att personal väljer att stanna längre, se Fastlegeordningen). Tillsammans bygger vi framtiden här i Sverige och Norden. En ljusare framtid.

Peter Olevik Dunder

Etiketter: , , , ,