Det är tveklöst stort när två människor lovar att ta varandra i nöd och lust

Idag 2015-08-01 ska jag hålla sommarens fjärde och sista vigsel. Kanske blir det min helt sista för jag är ännu inte bokad på några till hösten och vid årsskiftet går mitt förordnande som vigselförrättare ut. Så jag tar tillfället i akt att reflektera något över åren med uppdraget som borglig vigselförrättare.

Till att börja med: Det är ett oerhört hedersamt uppdrag att ha, att förrätta vigslar. Få (om någon) förtroendeuppdrag känns så stort som det att viga två personer till äkta makar. Jag är väldigt glad och tacksam för de vigslar jag förrättat genom åren och för det faktum att jag styrdes in på det här spåret, för det var långt ifrån planerat. Snarast tvärt om.

Jag är väldigt fokuserad på en ständig strävan att göra saker bättre, både privat och i yrkeslivet. Jag kan fullkomligt uppslukas av mina kall och när jag arbetade som ledande kommunpolitiker så upptogs mina dagar, kvällar och delvis helger redan av politiskt och kommunalt arbete. Att lägga vigselförrättande till det var något jag försökte ducka undan. Mitt fokus var en strävan till ständiga förbättringar inom stadsbyggandet och annat i Haninge kommun. Då gäller det att prioritera och jag prioriterade bort bland annat att bli borglig vigselförrättare för det bar inte mot målet. Numera ser jag lite annorlunda på saken, men jag återkommer till det.

Vintern 2011-2012 var jag på en liten tillställning ute på stan med vänner. Vi pratade högljutt för att höra varandra över den larmande musiken, vi drack öl rakt ur flaskorna och stämningen var lättsam. Så drog en mig åt sidan och frågade om jag kunde viga folk och om jag till sommaren skulle vilja viga henne och hennes sambo som jag också kände sen flera år. Då gick det inte längre. Jag smälte. Utan ett ögonblicks tvekan svarade jag ungefär så här: Om det är er önskan att jag ska viga er så ska vi lösa det. Jag har duckat undan att bli vigselförrättare hittills men det hinner jag ordna här under våren. Jag är hedrad att få frågan.

Så blev det sagt och sen följde den politiska gången internt och i kommunen följt av ett beslut från länsstyrelsen. 2012-06-12 förordnades jag så till borglig vigselförrättare av länsstyrelsen i Stockholms län. Sedan dess och fram till årsskiftet 2015-2016 kan jag viga personer i Sverige. Mest har det blivit i Haninge men också andra kommuner i länet. Idag är det i Bollnäs Hälsingland vigseln går av stapeln. Det är hemma på släktgården, solen skiner och det är utlovat 22 grader Celsius. En strålande svensk sommardag i en, i mitt tycke, idyllisk miljö.

Ständiga förbättringar. Strävan att alltid göra mer och bättre. Samhällen skulle byggas ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart. Budgetar och måldokument skulle finslipas på. Väljare skulle mötas och idéer om vår gemensamma nutid och framtid skulle utbytas. Det var i de stora penseldragen och små detaljerna jag levde och verkade, men det där med mellanmänskliga relationer i en mer privat kontext det låg utanför min verksamhetssfär. Det passade inte in för jag tyckte inte att det bar mot målet. Klart jag gick på bröllop, men som gäst. Det där med att viga folk det kunde andra få ägna sig åt. Själv hade jag fullt upp med annat. Där är min uppfattning en helt annan idag.

Att få vara med och dra ett väldigt viktigt strå till stacken i det bo två människor valt att bygga tillsammans det är fint. Väldigt väldigt fint. Nästan lite religiöst (som i stort) trots att det är en borglig vigsel. Rörd är åtminstone lätt att bli. För det är tveklöst stort när två människor lovar att ta varandra i nöd och lust. Tack alla par som jag vigt! Jag önskar er fortsatt lycka och välgång i era äktenskap och i livet.

Peter Olevik Dunder