This is England

Såg under onsdagskvällen filmen This is England på bio i Kista tillsammans med en vän. Jag rekommenderar filmen med varm hand, då den i mina ögon är en film väl värd att ägna tid och tanke åt! Om ni vill läsa recensioner om filmen innan ni ser den förslår jag DN framför SvD, detta då den senare enligt min mening allt för detaljerat går igenom filmens handling.

Efter filmen gick bilresan hem till Handen via Helenelund och en poliskontroll. Jag har haft körkort sedan 1999 och ikväll var första gången den svenska ordningsmakten stoppat mig. Förutom att visa körkort, blåsa och svara på frågan om bilen var min så fick vi även en vägbeskrivning hur vi skulle ta oss till Helenelund, vi hade nämligen tagit av fel från Kista. Utgången av rutinkontrollen blev således en riktigt win-win-situationen.

Första gången någon polis stoppat mig var tidigare i sommar i Tilbury, London. Då hade jag vandrat iväg från m/s Obbola som lastade och lossade last mitt i natten. Både de brittiska poliserna där och då samt den svenska polisen ikväll var artiga och trevliga men det jag kände vid de bägge mötena var vitt skiljt; att ensam i ett nära nog öde hamnområde köras i kapp av en polisbuss och stoppas kändes olustigt; medan att vinkas in för en rutinkontroll och dessutom kunna hoppas få en vägbeskrivning kändes mer som en vinstlott.

Förutom kvällens film vilken gärna sätter tankarna i rörelse; så påminnde mig poliskontrollen om hur viktigt det är att betänka inte bara hur medborgare bemöts av myndighetspersoner utan även hur detta möte upplevs av den enskilde medborgaren. Av vilken anledning är min känsla och upplevelse av situationen positiv vid åsynen av eller mötet med en svensk polis? Är den den svenska polisens förtjänst; eller en mer generell svensk kulturell inställning till statsverket som något gott; eller är svaret att söka i min specifika bakgrund och uppväxtmiljö? Är det min relativa kunskap om och förståelse för det svenska rättsväsendet kontra dess brittiska dito? Det finns fler möjliga alternativ, men det viktiga för att blicka framåt är att fastställa den politiska viljeinriktningen.

Vilken bemötandekultur vi vill odla blir lätt en politisk fråga, särskilt då ytterlighetsrörelser som skin-heads och antikapitalister, (bruna, svarta som röda) inte sällan ser polisen som en fiende. Hälsosam skepsis ska inte behöva förknippas med obehag.