En spaning bortom Migrationsöverenskommelsen, vad kan tänkas ske sen?

Svenska statens ekonomi står sig stark också vid mer än fördubblade utgifter för flyktingmottagande. Ungefär så skriver Anders Billing i Fokus (Nov 3, 2015 nr 44) under rubriken "Krisen är störst på kanslihuset" och jag är benägen att dela den uppfattningen. En utgiftsökning motsvarande hela försvarsbudgeten är -bevisligen- hanterbar också på ett år. Problemen/utmaningarna nu handlar därtill om sånt pengar svårligen kan lösa; begränsade tillgång på lämplig logi med mera. Det sitter inte i pengarna. Åtminstone inte för de närmsta åren. Utmaningarna ligger istället några år framåt i tid.

10 000-tals människor lämnar då språkutbildningar och yrkeskurser för att sen vänta en till två mandatperioder på att släppas in på arbetsmarknaden. En personlig katastrof för var och en som berörs samt ökade kostnader för den kommun där de bor. Det knyter sig i mig. Alla dessa människoöden. Statistiken är så talande och det är inga färska siffror som uppstått av att många kommit nu. Nej detta är vad som kan avläsas bakåt i tid. Ändå görs väldigt lite för att ändra det. Här behövs reformer! Gärna mindre justeringar, utvärderingar och utredningar. För sånt kan ge effekt. Problemet är om frågor på förhand avfärdas eller helt förnekas, vilket ibland sker i den politiska debatten.

Migrationsöverenskommelsen mellan sex partier i all ära men den behöver följas av fler överenskommelser. Ett sätt att ta sig an utmaningar kommande år kan självfallet vara att använda statens så kallade reformutrymme till att fortsätta kompensera kommuner för utgiftsökningar men jag tror det vore såväl mänskligt som ekonomiskt att föredra reformer på arbetsmarknaden med mera. Och sånt underlättas väsentligt av breda överenskommelser. Sådana handlar om att ge och ta. Då kan motståndarlägrets förslag x, y eller z (kanske under visst gny) accepteras. För det som annars vore otänkbart blir plötsligt möjligt när varje part inte längre är fånge i politiska slagord. Hedras överenskommelsen byggs sen förtroende inför nästa förhandling och så vidare. Lite det allianspartierna byggt upp sinsemellan under ett decennium, och varför KD (och delvis M) skapar sådana problem nu.

Åter till breda överenskommelser. Vad är det då som komma skall? Avtalsrörelsen pågår nu och en svensk regering skulle knappast våga sig på trepartssamtal (som regeringen Sipilä i Finland). Dessutom vore det för sent att skjuta in något sådant nu. Ståndpunkter ska deklareras tidigt och tydligt. Däremot tror jag att vi kommer se sånt när avtalen slutits och arbetsfred råder. Förmodligen ser kanslihuset det också vilket knappast gör vardagen enklare för dem, med kopplingen S/LO. Det kanske till slut ändå blir det som presenteras i någon av de kommande breda uppgörelserna. Reformer för 2020-talets arbetsmarknad istället för 1970-talets. Statens ekonomi står sig stark genom åren med alliansbudgetar och Göran Perssons tid dessförinnan. Ska det sen hålla långsiktigt behöver Sverige stärka konkurrenskraften och där som så ofta annars kan vi dra nytta av våra nordiska grannländer, i det här exemplet Finland, men det kan vara Flexicurity från Danmark (dvs gott omställningsstöd oavsett fack och arbetsgivare) eller villkor för vårdpersonal i glesbygd från Norge (som gör att personal väljer att stanna längre, se Fastlegeordningen). Tillsammans bygger vi framtiden här i Sverige och Norden. En ljusare framtid.

Peter Olevik Dunder

Valet i Danmark 2015, 2011 och 2007

När Danmark avskaffade tvåkammarriksdagen så fick andrakammarens namn (folketinget) bli namn på hela det danska parlamentet. Därför har nu folketingsval hållits och inte riksdagsval. Danmark, Färöarna och Grönland har nu röstat om vilka 179 personer som ska representera folket i det den danska riksgemenskapen.

Sveriges Radio Ekot rapporterade vid midnatt att det blir maktskifte i Danmark och fortsätter: "Socialdemokraterna blev visserligen största parti i det danska folketingsvalet men det räcker inte..."

Läget är alltid spegelvänt mot 2011 då det högerliberala statsministerpartiet Venstre gick framåt och stärkte sin ställning som största parti i Danmark och ändå fick lämna ifrån sig regeringsmakten. Det beskrevs i Sverige felaktigt som att liberalerna förlorade valet, men det var fallet. Alla tre liberala partiet gick framåt 2011. Istället var det de konservativa och nationalistiska som gick bakåt så att regeringen skiftade 2011. Backade i valet 2011 gjorde också socialdemokraterna och socialistisk folkparti samtidigt som de tog över regeringsmakten.

Danmark präglas likt Sverige gör av politiska block. För dansk räkning talas om det röda blocket och det blåa blocket vilket inte rakt av kan översättas till svenska förhållanden. I Sverige delades partierna tidigare i de socialistiska (S och V) och de icke-socialistiska (FP, C och M) och numera talas om de rödgröna (S, MP och V) respektive alliansen (M, C, FP och KD). Därtill talas vilt om SD i Sverige, men det kan här lämnas därhän i denna jämförelse.

Valresultatet 2011 jämfört med 2007

Det röda blocket i Danmark:

• Socialdemokraterna är systerparti till svenska sossarna. Enkelt översättningsbart till svenska förhållande med två undantag, det ena att Arbetarepartiet i Danmark aldrig varit så dominerande som de varit i Sverige och det andra att de i Danmark brutit med LO. Facket i Danmark är således för sina medlemmar snarare än partiet och partiet för landet snarare än för facket.
• Socialistisk Folkeparti är demokratiska socialister och har så varit sedan 1960-talet! På det nordiska planet systerparti till svenska V och i EU-parlamentet med MP, åtminstone för tillfället. En solklart demokratisk vänster med svenska mått mätt.
• Radikale Venstre är ett socialliberalt parti. Systerparti med Folkpartiet liberalerna i Sverige. Gick som ett av tre liberala partiet framåt 2011 och lade således grunden för att Socialdemokraterna som backade ändå fick axla statsministermanteln. Läget påminner därmed något om Sverige 2014 där det också var andras förluster snarare än egna framgångar som ledde till en socialdemokratisk statsminister. 
• Enhetslistan - de rödgröna; är en samlingslista av radikala socialister och sovjetkommunister som enades när Sovjet föll. De påminner således om det svenska Vänsterpartiet med en mörk historia. Bekänner sig numera till demokratisk socialism. Gick framåt 2011 till sitt bästa resultat någonsin och ser ut att ha gått framåt också 2015!
• Från och med valet 2015 finns även Alternativet att rösta på. De bekänner sig till att ha grön ideologi. Partiledaren kommer från Radikale Venstre och medlemmarna från att 2011 ha röstat på Radikale Venstre, på Enhetslistan och på Socialism Folkeparti, enligt en medlemsundersökning som gjordes 2014. Alternativet påminner således om det svenska Miljöpartiet under Maria Wetterstrand, likable men vänstergrönt.

Det blåa blocket i Danmark: 

• Det Konservative Folkeparti är systerparti till svenska Moderata samlingspartiet men det är inte så mycket Nya moderaterna där inte snarast det motsatta. Föll igenom 2011 och ser ut att ha fortsatt att backa 2015.
• Dansk Folkeparti är ett nationalistiskt, socialkonservativt och också populistiskt parti som allt för ofta i svensk media jämförs med Sverigedemokraterna, när de istället borde jämföras med norska Fremskrittspartiet (FrP) och finska Sannfinländarna. DF kommer ur danska Fremskridtspartiet (Z) och i brist på andra svenska partier att jämföras med så ligger Ny Demokrati närmast till hands, enligt mig.
• Venstre är ett högerliberalt parti och i likhet med Radikale Venstre så är Venstre systerparti med Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Sverige. Alla fyra partierna igår också i Mittengruppen i Nordiska rådet.
• Liberal Alliance är det tredje liberala partiet i Danmark. I likhet med Venstre och Radikale Venstre så gick Liberal Alliance framåt i valet 2011. De ser också, till skillnad från de andra två, ut att ha gått framåt 2015. Det är ett riktigt intressant parti. De bildades av medlemmar från Radikale Venstre och Det Konservative Folkeparti, d.v.s. två partier som står en bra bit ifrån varandra. Liberal Alliance enades kanske i att vara det borgerliga alternativet för väljare som ville ha en friare invandringspolitik snarare än eftergifter till DF men främst förknippas dessa liberaler med lägre skatter och mindre byråkrati.
• Kristendemokraterne som är systerparti till svenska KD når inte upp till 2-procentsspärren. Och det har danska K inte gjort sen 2007 då de föll ur Folketinget.

Mina danska vänner kanske ser på beskrivningarna lite annorlunda. Det här är mitt perspektiv utifrån min svenska horisont. Jag hoppas det kan ge lite mer kött på benen för en svensk mediakonsument.

Nästa sak är den danska motsvarigheten till talmansrundorna. Drottningen ska samtala med partiledarna och sondera terrängen. DF ser ut att stå vid sitt ord och kommer därmed att förorda Venstres Lars Løkke Rasmussen som statsminister och sedan i vanlig ordning pressa på för sin dagordning utan att behöva ta ansvar för helheten. Märkligt kan tyckas, men sett till hur gärna statsministerpartierna i Norge och Finland tagit med populisterna så är DF:s agerande förståeligt. Frågan är om de likt Sannfinländarna nu nått sådant väljarstöd att de av väljarna förväntas ta det där för populister obehagliga steget fram att börja ta ansvar i regering. Kommande dagar blir spännande.

Peter Olevik Dunder
tidigare förbundsordförande i Föreningen Nordens ungdomsförbund i Sverige och Föreningarna Nordens ungdomsförbunds observatör i UNR:s presidium.

Färre ministrar en märkligt symbolfråga

Finlands ministrar presenteras nu för regeringen Sipilä I. Som väntat blir de färre än tidigare. (14 mot nuvarande 17). 

Färre ministrar och därmed större portföljer till var och en - rent generellt. Därmed minskat politiskt inflytande och ännu starkare ministerier/tjänstemän. Inte helt lyckat, även om jag kan tycka att det i Sverige gått för långt åt andra hållet (med 24 ministrar och en uppsjö statssekreterare och polsak).

"– Eftersom vår grupp krymper till bara fyra ministrar får riksdagsgruppen en allt större betydelse. Det gäller dels substansfrågor och dels att avlasta ministrarna lite av deras börda eftersom några av dem får ansvarsområden som växer betydligt." Uttalandet är från tidigare statsministern och nu nye finansministern Alexander Stubb (Saml).

Stubb har helt rätt. Ministrarna behöver rimligen avlastas. Ett land behöver regeras och en koalitionsregering behöver förhandla vilket inte med nödvändighet går helt hand i hand. Sverige senaste halvåret torde vara ett ledsamt exempel på det. Riksdagsgruppernas ordförande och utskottsordförandena lär få att göra. Å andra sidan har de redan en hel del på sitt bord. Finland är på det hela taget ett land med hårt arbetande politiker, vad jag har sett. Delvis kanske för att de är färre än i Sverige. Nordisten Gunnar Wetterberg skrev i Expressen för en dryg vecka sedan om att svenska politiker borde ha bättre betalt och vara färre till antalet. Sett till Finland så är delvis beredd att hålla med. Ökad konkurrens skulle nog inte skada. Någonstans måste sedan en avvägning göras och den rimliga avvägningen kanske ligger någonstans mellan Sverige och Finland.

Nå, det är ramverket. Så till innehållet kan jag som nära nog alltid rekommendera Ida Schauman (SFP) som är ordförande för Svensk Ungdom i Finland. Idag uttalar hon tillsammans med ordförande för Liberala studerande LSK om den nya finska regeringens aviserade neddragningar på högskolan. Också SACO:s motsvarighet i Finland, Akava, förväntas vara kritisk mot detta har jag kunnat läsa idag. Som helhet föga förvånande med tanke på att kraftiga neddragningar i många sektorer var att vänta från Juha Sipiläs nya regering. Storleksmässigt är det miljardbelopp finska staten behöver minska glappet mellan intäkter och utgifter kommande år. Mer nyfiken var jag istället på hur ministertaburetterna skulle fördelas mellan regeringspartierna och vilka namnen blir på de nya ministrarna.

Försvarsfrågorna som jag försöker följa lite extra ska jag avsluta med här. De kan förmodligen kräva rätt mycket kommande år då vi lever i en tid av allmänna neddragningar i den finska statsbudgeten sammanfallande med ett sedan några år allt mer provocerande Ryssland. Den svenska försvarsdebattören Annika Nordgren Christensen tog härom dagen upp i Göteborgs Posten att Finland vågar mer än Sverige. Vi får se om Finland fortsätter att leda den försvarspolitiska utvecklingen för våra länder.

Finlands nya försvarsminister blir i alla fall Jussi Niinistö (Sannf) och han ser ut att kunna komma påläst till jobbet. Docent i finsk historia vid Helsingfors universitet och docent i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Finland. Nu säger varken en doktorsexamen eller ämnet allt men det kan ge en fingervisning. Det här ska bli väldigt intressant att följa.

(Uppdatering 2015-05-28: Försvarsbudgeten i Finland föreslås öka samtidigt som andra budgetposter föreslås minska. Olika mycket beroende på hur väl arbetsmarknadens parter ser till att komma överens.)

Peter Olevik Dunder

Valet i Finland och underlag för Juha Sipiläs regering

Gratulerar Svenska folkpartiet i Finland till stärkt väljarstöd! Önskar det givit fler mandat också, men olika falla ödets lotter (valkretsarnas indelning). 

Samlingspartiet har det värre som tappar stöd, fortsätter att vara större än Sannfinländarna men ändå får färre mandat än dessa. Socialdemokraterna gick ännu sämre och tappade ännu mer både i stöd och i mandat så min gissning nu är att SDP blir de som försöker ducka undan regeringsmakten. 

Det gick riktigt bra för Centerpartiet som stillsamt oppositionsparti och det gissar jag kommer locka SDP mer än att spela tredjefiol i samlingsregering med Centern och Sannfinländarna.

My best bet för vilka som sätter sig i regeringsförhandlingar är således Centerpartiet (21,1 % och 49 mandat), Samlingspartiet (18,2 % och 37 mandat) och Sannfinländarna (17,6 % och 38 mandat).

Frågan är om Centerpartiet kommer vilja plocka in ett fjärde parti. De gröna gick framåt med 1,3 %-enheter till 8,5 % av rösterna och fick en extremt god utdelning av +5 mandat till totalt 15 mandat. 

Med De gröna så skulle en regering kunna trygga majoritet även i de fall Saml eller Sannf inte skulle vilja rösta som statsminister Juha Sipiläs C under mandatperioden. Vad som skulle kunna tala emot är månne att denna valframgång nog kan ha sin del i att De gröna hoppade av förra regeringen. Inget juste track record att ta med sig till nya regeringsförhandlingar. Riksdagsmandat kan ändå tala sitt tydliga språk.

Parlamentariskt underlag finns således även utan Sannf men det skulle inte vara likt Finland att blida en regering med så smal majoritet. (C 49 + Gröna 15 mandat är 64. Lägg sedan till Saml 37 mandat så nås 101, vilket är majoritet. Detsamma gäller om Saml 37 byts ut mot Sannf 38.)

Det är heller inte realistiskt, i mina ögon, att det skulle bildas en regeringen på C+Saml+SFP+Åland+KD (49+37+9+1+5=101). Även om det också formellt blir en majoritet.

Vi får nog vänja oss vid att se utrikesminister Timo Soini i Bryssel upptuktandes Grekland eller finansminister Timo Soini på hemmaplan i Finland. Sen är frågan om Sannfinländarna kommer stärkas eller försvagas i riksdagsvalet 2019 av att slutligen gå från evig opposition till att ta ansvar i regering här nu.

http://val.yle.fi/resultat/2015/riksdagsvalet/?partiet_##graafi

Utbilda svenskar vid Sveaborg

I tisdags kväll (2015-02-17) presenterades en gemensam slutrapport om fördjupat försvarssamarbete från de finska och svenska försvarsmakterna. Rapporten är förankrad politiskt i både Finland och Sverige.

Jag har tidigare skrivit (2013-02-07) om att den Nordens länderna måste våga lägga ner egna verksamheter om de ska uppnå mer effekt för avsatta medel.

Det kan vara kontroversiellt. Gärna att något samlokaliseras, men inte gärna att det är det egna landets verksamhet som då läggs ner. Här måste det bli ändring! Någonstans när jag ett hopp om att allvaret i dagens situation ska kunna avspeglas i ökade anslag för något år. Ändå kommer rationaliseringar behöva göras. Gör det då på fredsverksamheten.

Gemensam försvarshögskola har dryftats och gemensamma inköp görs, om än med varierande framgång. Grundutbildning av officerare däremot har mig veterligen inte varit på tapeten att slå samman länderna emellan.

Mitt förslag är enkelt. Svenska sjöofficerare utbildas idag vid Karlberg, Karlskrona och Kalmar. Låt dessa göra sin utbildning på Sveaborg tillsammans med finska kollegor istället.

Sverige och Finland ska arbeta mer tillsammans. Vad bättre då än att rationalisera officersutbildning och samtidigt knyta personliga vänskapsband för livet mellan finska och svenska marinofficerare.

Fram för nordiskt samarbete. Fram för finsk-svenskt samarbete och fram för att utbilda svenskar vid Sveaborg!

Advent 2014 - 17:1 Norges grundlag

Norska försvaret har gjort en kort (mindre än 2 min) film om att vi inte ska ta grundlagen för givet. Friheten i Sverige och Norden måste försvaras även idag. Jag kommer göra det både i yrket (som militär) och som politiker och riksdagskandidat.

Inlägg av Forsvaret.

Adventskalender 2014 - Lucka 15

Lucka 15: Danmark gör anspråk på Nordpolen. Ryssland har därmed för ögonblicken inte monopol på att agera provocerande gentemot omvärlden.
http://pol.dk/2484640

"Danmark gør krav på gigantisk stykke af Arktis Danmark kræver ejerskab til enormt stykke havbund under Nordpolen – helt til den russiske grænse."

Adventskalender 2014 - Lucka 6

Lucka 6: Finlands självständighetsdag. 
Gratulerar Finland, finska folket och Svenska folkpartiet i Finland!

Slutsatser att dra från tiden innan valdagen i Norge

Dagens Nyheter beskriver, som de rubricerar saken, Vag och svag blockpolitik. Norska väljare har det inte lätt, eller har de det ändå? De kan rösta på det parti som de trycker vore bäst för Norge och sedan är det upp till partiets förhandlare att mejsla ut mesta möjliga ur en regeringskoalition.

Det är ännu högst oklart vem eller snarast vilka som Högerpartiet (Moderaternas norska systerparti) kommer bilda koalition med. Däremot är det gott om skilda och var för sig oförenliga ståndpunkter partierna mellan. Det kommer med andra ord bli fråga om kohandel. "Går ni med på ditt så går vi med på datt." All politik fungerar inte så. All politik är kompromisser men hur kompromisserna uppnås skiljer sig åt. Förutsägbarheten för väljaren är minst sagt begränsad. Inte så att svekdebatter är befogade, även om en framtida opposition kanske kommer hävda det, men löftet till väljaren blir aningen mer luddigt i kanten.

Samtidigt ska sägas att vallöftens karaktär också påverkar förhandlingsutrymmet och efterföljande debatt. Vallöften som är visioner ger större utrymme att finna gemensamma vägar framåt. Visioner som inte kopplas med en trovärdig tanke om genomförande blir dock endast populistiska. Jämför gärna med svenska socialdemokraters uttalanden, dessa brukar sakna substans i sin kritik eller sina så kallade alternativ.

Idag kommer lägger norrmännen sina röster i stortingsvalet. Sen kommer så valresultatet och med det utgångsläget för de möjliga regeringskonstallationerna. Själv hoppas jag på ett starkt Venstre (Folkparitets norska systerparti).

Peter Olevik Dunder

Länk till DN-ledaren http://www.dn.se/ledare/huvudledare/vag-och-svag-blockpolitik/

Natoberoendet för Sverige

Dammar av den här YouTube-filmen från 2009. Då hade jag nyligen kommit hem från att ha tjänstgjort i en multinationell stab utanför den estniska kusten. Filmen gjordes för Folkpartiets internprovval 2009 men har sin aktualitet ännu idag.

Allan Widman (FP) skriver på DN debatt idag om Sveriges Natoberoende och

På riksdagsvalsedeln i Stockholms län 2010 återfanns mitt namn (på plats 29) och det är min avsikt att åter ställa upp i rikdagsvalet 2014. Svenskt medlemskap i NATO är en av flera frågor som behöver ändras i Sverige. SR/SVT:s Valpejl samlade svar från många av oss som ställde upp i valet 2010, där går att se mina svar på de frågor SR/SVT såg som viktiga att besvara.

Peter Olevik Dunder, löjtnant i flottan och riksdagskandidat för Folkpartiet

Nordiska Gemenskaper

Hade i helgen återigen förmånen att agera vice mötesordförande vid Ungdomens Nordiska Råds (UNR) session. Förra året i Köpenhamn, denna gång Helsingfors. Lika roligt bägge gångerna.

Förutom de nordiska ungdomspolitikerna talade även bl a nordiska rådets direktör, Jan Erik Enestam. Han gav UNR en resumé av Nordiska rådets jubileumsbok. Nordiska Gemenskaper - en vision för samarbetet - ISBN 978-92-893-2419-9. Så här presenteras den på Nordiska Rådets webbplats:

"I år, 2012, fyller Nordiska rådet 60 år och för att fira detta har man låtit trycka upp denna bok. Men det är ingen vanlig jubileumsbok. Nordiska rådet vill denna gång se framåt och följa upp den förnyade diskussionen om det nordiska samarbetet.  

Mycket tyder på att det nordiska upplever en renässans. Krisen i EU, välfärdsmodellens styrka och det globala intresset för den arktiska regionen är några av de faktorer som driver de nordiska länderna samman. Utrikes- och försvarspolitiken har blivit centrala områden för samarbetet vilket betyder att de strukturer som byggdes upp för samarbetet på 1950- och 70-talen inte längre är tidsenliga.  

Denna bok presenterar en vision för Norden som bygger på ett synligt, profilerat och resultatorienterat samarbete i Nordiska Gemenskaper."

Som nordist gläds jag oerhört åt att debatten tar nya steg framåt. Stoltenberg 2009, Wetterberg 2010 och nu denna visionär och samtidigt konkreta jubileumsbok. Det är inte en uppradning av vad som skett utan en lyft blick framåt.

Tankeväckande också att författaren identifierat NORDEFCO, det nordiska försvarssamarbetet, som det som tagit de nya stegen och nu bör få integreras men också få bilda modell. Vad mer ligger runt hörnet och vad mer utvecklat på egen hand kommer kunna ge nytt syre till en effektivare statsförvaltning på detta sätt? Organiserat utom NR och NMR så är NORDEFCO en av de tusen blommor som låtits blomma och nu givit avkastning och därtill hög avkastning.

Hoppas NR och regeringarna vågar lämna den trygga snart mossbevuxna stenen och ta de nya grepp som föreslås. Hoppas, hoppas. Så ska jag med spänning ta del av utfall och bidra till vad jag kan. För nordiska gemenskaper och Nordiska Gemenskaper.

Peter Olevik Dunder
Fd ordförande i Föreningen Nordens ungdomsförbund i Sverige (FNUF Sverige), fd vice ordförande i Föreningarna Nordens ungdomsförbunds arbetsutskott (FNUF Norden), fd representant/observatör för FNUF Norden i UNR:s presidium.

Ungdomens Nordiska Råd 2011

Var i helgen bjuden till Köpenhamn för att arbeta åt Ungdomens Nordiska Råd (UNR). Spenderade helgen där som vice mötesordförande vid UNR:s session och fick ta del av debatter och samtal som berörde ungdomspolitiker i Norden.

UNR:s session hålls helgen före Nordiska Rådets session och samlar företrädare från de partipolitiska ungdomsförbund vars moderpartier är representerade i parlamenten runt om i Norden. Många men inte alla var på plats av rutiga och randiga skäl. Danska Unge Venstre, ungdomsförbund till Danmarks största parti - (liberala) Venstre, är ett av de ungdomsförbund som något oförklarligt lyste med sin frånvaro i den danska huvudstaden.

Från Sverige deltog inte Ung vänster (socialistiska) Vänsterpartiets ungdomsförbund och inte heller Grön ungdom. Märkligt kan tyckas eftersom Norden är den internationella nivå där ungdomsförbunden på allvar kan påverka. Beslut tas av de som är på plats.

Andra hade vad jag skulle kalla "giltig frånvaro". Att uppslutningen från Åland och Färöarna i år var sisådär har sina förklaringar. De förstnämnda har precis hållit val till lagtinget och regeringsförhandlingar pågår, de senare höll val till sitt lagting under helgen sessionen hölls.

På det hela taget är närvaro vid UNR:s session och efterföljande NR-session ett mycket gott forum att påverka nordiska politiker och politik. För många är det också ett tillfälle att skolas i det politiska hantverket, vilket är nog så viktigt.

Veckans händelser kan bl a följas på twitter #unginorden och #nrsession

Norge och Facebook

Jag var, i Grisslehamn, ute på seglingssemester i Stockholms skärgård när terrordåden i Norge skedde. Det första jag såg var Birgitta Ohlssons TT-citat på Facebook.

"Birgitta Ohlsson

Oerhört obehagligt!
15:40 FLASH:Explosion i Oslo
En kraftig explosion i Oslo har skadat flera personer och förstört byggnader i regeringskvarteren (TT)

den 22 juli kl. 15:48 · · "

Sen började jag leta på norska vänners Facebooksidor. En efter en såg jag hur de kunde meddela omvärlden att de klarat sig.

"Peter Olevik Dunder

mina tankar går till vänner i Norge. Tack Facebook som gör att jag kan följa deras uppdateringar och se att de är välbehållna.

den 22 juli kl. 18:58 · · "

Samtidigt längre norrut. Hälsingland hade bl a O-ringen och SM i fälttävlan vilket samlade många och tävlingsarrangörerna ordnade med kyrkor och tysta stunder. Själv följde jag såväl händelserna i Norge samt bearbetningen av känslorna därifrån via nätet. Sen har det varit ett samtalsämne på mångas läppar dagarna som följt.

Att gemensamt få bearbeta med en tyst minut eller genom samtal är båda bra. I följderna av tragedin finns samtidigt ljuset i den allmänna uppslutningen för Norge och att så mycket engagemang för ett öppet samhälle visas.

Det Birgitta Ohlsson saxat från TT kunde massmedia fylla på men det som slog mig var först om mina norska eller svenska vänner i Oslo klarat sig. Där slår sociala medier massmedia med hästlängder och jag är glad att så snabbt kunnat få ta del av så många enskildas besked.

Min uppfattning är att vi är många med personliga kopplingar över landsgränserna men också många som på ett mer allmänt plan känner med de drabbade. Det visar på starka band som Sveriges befolkning har till Norge och Norden, stark uppslutning bakom vårt demokratiska och öppna samhälle, och bortom de högtravande ord är det medmänsklighet.

Jag avrundar juli 2011 med:

Mitt deltagande i sorg och hopp om ljusare framtid.

1 maj i Finland och i Sverige

Så olika två grannländer kan utvecklas. Vappen/valborg firas sista april i bägge länder men tänjer ut över till första maj i lite olika utsträckning. Finnarna fortsätter firandet med picnic medan svenskarna nöjer sig med 1 maj-tåg under röda fanor alternativt bakfylla.

I Finland verkar fler än de röda hålla 1 maj-tal också, se tre stycken ner.

De populistiska Sannfinnländarna vann söndag den 17 april en jordskredsseger. Under delar av rösträkningen var de största parti och deras slutresultat var en tredjeplats framför det statsbärande Centerpartiet som hamnade på fjärde. Förutom Svenska Folkpartiet tappade samtliga andra partier mandat och Sannf gick framåt från 5 till 39 av riksdagens 200 mandat.

Samlingspartiet (moderaterna i Finland) backade liksom, men mindre än, centern och Samlingspartiet blev därmed största parti. De står inför att bilda regering, ett uppdrag som i sann pragmatisk finsk anda innebär att Sannf tas med i regeringen, likaså Socialdemokraterna (SDP). Sannolikt skulle jag säga, även Svenska Folkpartiet i Finland (SFP) som suttit i alla regeringar sedan de senaste tre decennierna.

I förhandlingsspelet sa både Sannf och SDP tidigt att SFP inte behövdes i nästa regering. Idag trappar en ur Sannf upp det något i sitt tal på 1 maj. Kritiken rör sig, förmodar jag, runt den kanske inte helt med sanningen överensstämmande artikel som Aftonbladet skrev direkt efter valet i Finland.

I Finland är det en enskild partiföreträdare sätter ord på det äckel han känner inför sina meningsmotståndare. Möjligen kan det vara en testballong för partiet. I Sverige är det Ung Vänster som visar sitt äckel, även om de i vanlig ordning gör det med glimten i ögat. (Kan fortfarande småle när jag tänker på Ung Vänsters affisch om FRA. "Vill du ha det som i Sovjet?" Där finns en dubbel botten med tanke på Vänsterns koppling till just den staten.)

Idag var det Ung Vänsters dragplåster till 1 maj i Stockholm, populära Rebecca & Fiona, som spelade "alla som inte dansar är nyliberaler". En remix av sommarplågan "alla som inte dansar är våldtäktsmän".

Visserligen finns varken nyliberala partier eller ledande nyliberala politiker i Sverige även om Vänstern gärna påstår sådant i sin retorik. Men det är just eftersom V i sin retorik använder etiketten nyliberal mot t ex Allianspolitiker som remixen sänder ett budskap om Vänsterns människosyn. Motståndarna ska demoniseras. Vad bättre än att gå via känslor i sång och musik och parader/tågande?

Kanske lite stora växlar på något så litet. Men det är ju ändå 1 maj och då skräds inte orden.

Mittengruppen istället för Centerliberalerna

Det har skrivits en del om Centerliberalerna, en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna. Ungdomsförbundens ordföringar Adam Cwejman och Magnus Andersson fick gå i bräschen med en artikel i Liberal debatt men även andra skrev där, t ex Per Altenberg och Martina Lind. De senare skrev om det utrymme (tomrum) att föra ekonomisk politik som finns i Sverige.

Ingångarna kan vara olika och Niklas Frykman (FP) är glasklar i att syftet för en partisammanslagning också kommer att påverka utfallet.

Är det behovet att samla fler av Sveriges liberaler i ett parti till gemensamt politiskt arbete? Eller att finna gemensamma nämnare som kan leda till något liknande Alliansen? Eller något tredje?

Jag ser hur partigrupperna på det nordiska planer agerar med en för svenska förhållanden spännande uppdelning. Från höger till vänster finns: Konservativa gruppen, Mittengruppen, Socialdemokratiska gruppen samt Vänstersocialistiska gröna gruppen. Här ska sägas att Miljöpartiet i Sverige och Finland tillhör Mittengruppen.

Alliansen har tjänat Sverige väl som Emil Källström (C) gör tydligt men jag anser att det är dags för en ny syn på svensk rikspolitik. Våga ta ut svängarna. Jämför med Finland där Samlingspartiet och Vänsterförbundet kan ingå i samma regering (Lipponen II).

Varför begränsa sig till Centerliberalerna när vi skulle kunna tala om hela Mittengruppen?Inkludera KD och MP så finns ett mittenblock även i svensk politik, inte bara socialdemokrater och de (nya) konservativa. Ja det är trångt i mitten och det är inte något som i dagsläget skulle förbättra den parlamentariska situationen men på sikt finns att vinna på andra konstellationer än de gamla blocken.

Svenskhet #6juni :)

En glimt av svenskhet från ett vandrarhem i Trollhättan. Ett 500-bitars pussel av JR och Sue Ellen tillverkat i Västtyskland. Hur helylle är inte det? :)

Alla som följde TV i Sverige på 1980-talet förutsätter jag har en relation till Dallas. Oavsett vad den är så är Dallas ett stycke samtidshistoria, både i sig själv och över den tid det sändes.

Svenskhet är det vi har tillsammans och dit hör bl a Dallas. Åtminstone för ett antal år till. Öst- och väst må ha förenats, två tevekanaler må ha blivit fler och olja är inte framtiden. Men de dröjer sig kvar som referensramar i det offentliga samtalet.

Television i Norden

Nordisk public service är en av de mycket gamla käpphästar Nordenrörelsen drivit på för. Den kom upp så sent som förra hösten vid Ungdomens Nordiska Råds session också.

Jag har stundtals tyckt att TV har framtiden bakom sig men mediet har sina fördelar och det är många som har glädje av det. Än fler skulle kunna få glädje av nordisk kultur om den gjordes mer tillgänglig och i public service-utbudet bör alla de nordiska kanalerna finnas. Ett första steg kan vara att samla och återsända material i ett gemensamt format via Arte som föreslås i en debattartikel idag. (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.)

Kudos till högermännen som skrivit debattartikeln. Förslaget, som vinner brett gehör, ökar tillgängligheten i Norden vilket är av godo. Nu hoppas jag fler nordiska politiker gräver i byrålådorna, dammar av och för fram goda förslag.

Nordiskt samarbete står inför en spännande tid

Nordisk Union diskuteras som en nära nog realistisk ytterlighet när utökat samarbete behandlas. Mittengruppen i Nordiska Rådet bjöd in bl a Gunnar Wetterberg och talade igår kring utökat samarbete, se YouTube.

Ungdomens Nordiska Råds presidium lyfte en folklig aspekt med förslaget att utse rådets presidenti allmänna val.

Det är en spännande tid Norden och nordiskt samarbete står inför 2010.

UNR:s presidium och miljöminister Karen Ellemann

Kommunikationsavdelningen har efter de positiva erfarenheterna i Stockholm verkligen fått upp ögonen för film med mera. Här en film, från dem, från dagens möte på Köpenhamns Energi- och vattenverkstad. Jag sätter i närtid samman några fler filmer från dagen, t ex talen från Anne Vang och Karen Ellemann i sina helhet.

Från UNR:s presidium deltog: President Minna Lindberg (Sfp), Erik Winther Paisley (KF) och jag. Även Fredrik Bjørnebekk (A) från Norge skulle deltagit men tyvärr fastnade han på Gardemoen och kunde ansluta först till eftermiddagens möten med Nordiska Rådets tjänstemän.

Köpenhamns borgmästare för barn- och ungdomsfrågor Anne Vang (A) deltog under rundvandringen, till stor glädje inte minst för uppbådet av fotografer. Sen fortsatte UNR:s presidium, ministern och hennes stab med ett möte om ungdomar och unga vuxna i det nordiska samarbetet.

Presidiet och ministern har samsyn i den långsiktiga vikten av att ha med ungdomar och unga vuxna i det nordiska samarbetet. Det ger en god grund inför Danmarks ordförandeskap i Nordiska Rådet och Norges ordförandeskap i Nordiska Ministerrådet. Även avseende Finlands närmare förestående ordförandeskap i NMR så kommer spännande aktiviteter kopplat till unga. (Här kan det bli lite tjatigt att dra om posivet (vevorgeln) men det går inte att komma undan att språk, språk och språk til syvende og sidst är vad mycket kan kokas ner till. Där är det extra roligt att FNUF Sverige arbetar med språk särskilt i år.)

Danska ordförandeskapsprogrammet "Norden i fremdrift" har många goda initiativ. Ett som verkligen inte ska underskattas är önskan att arbeta för att få fullt utbyte av talanger i Norden, dvs maximera behållningen. Läsning av programmet rekommenderas.

Är nordisk debatt på allvar på väg upp på dagordningen igen?

DN-debattredaktionen synes mig väldigt positiva till att vara med och skapa en nordisk debatt. Det vore i allra högsta grad av godo!

På kort tid har två artiklar av Gunnar Wetterberg, på samma ämne, gått i tryck på DN debatt. 27/10 och idag 13/12. (Länk till min kommentar 27/10 samt Per Westbergs kommentarer till 27/10 respektive 13/12.)

DN 27/10 kommenteras i Pohjola-Nordens tidning av Larserik Häggman som menar att om man tar bort de längst gående förslagen så har man ett riktigt bra samarbetsprogram. Jag tror dock att det är en nödvändighet att våga spänna bågen lite hårdare och t ex stärka ministerrådets budget på bekostnad av några nationella verk.

Förslag som genom att vara långtgående visar hur mycket vi har nära som skulle kunna göras tillsammans tror jag är den mest framkomliga vägen. Wetterberg passar också på att vara högst konkret i dagens artikel, bl a ang ambassadsamarbete. Fem ambassader på platser vi borde vara men var för sig inte finner medel nog att göra det.

Åtminstone ambassadsamarbetet tycker jag Carl Bildt bör driva på för, eller kanske rättare sagt hans danske kollega Per Stig Møller som efter årsskiftet har ordförandeskapet. (Förtydligande: Nu är det Island är ordf i NMR, så att ingen blandar samman det med ordförandeskapet i EU = Sverige.)