Säkerhetspolitisk debatt

Jag undviker ofta att skriva om säkerhetspolitik och även att uttala mig politiskt i sådana frågor då jag anser mig vara part i målet genom mitt yrkesval. Dock läser jag mycket i ämnet och deltar även i seminarier och liknande därför att det ligger i mitt intresse att förkovra mig inom det.

Förra måndagen hölls en debatt om säkerhetspolitik i Sverige och Finland vid Finlands institutet. Det var ett samarrangemang mellan Finlands ambassad, Folk och Försvar, Finlands institutet och Utrikespolitiska institutet; den generella informationen löd:

"Sverige och Finland har båda valt en alliansfri säkerhetspolitisk lösning. Engagemanget för FN är starkt i båda länderna. Förhållandet till Nato och till länderna i Österjsöområdet har både likheter och olikheter. Båda deltar i insatser och övningar i EU:s och Natos regi och är engagerade i den svenskledda insatsstyrkan Nordic Battle Group, som ska stå till EU:s och FN:s förfogande 2008.

Samtidigt har Sverige och Finland gått olika vägar i utformningen av respektive försvarsmakt. Hur är synen och ambitionsnivån på de internationella insatserna? Vilka försvarspolitiska mål och utmaningar finns hos de respektive regeringarna? På vilket sätt kan det nordiska samarbetet utökas och effektiviseras?"

Några kommentarer till det som behandlades:

Flera av talarna nämnde 1809, Finlands krig under 1900-talet och de olika kynne som våra två folk ofta sägs ha.

- 1809 och dessförinnan var vi närmare varandra då än nu? Svaret verkar vara att vi är varandra närmare nu på vissa sätt, vi har inte en gemensam regering men väl mer väl sammanfallande intressen.
- De krig Finland genomgått och Sverige undgått har självfallet påverkat oss, en frågeställare citerade Sir Winston Churchill som lär ha påpekat att Sverige borde gå med i AVK innan det sista slaget var vunnet för att inte för evig hamna utanför.

- Slutligen våra kynnen. Den finska handlingskraften skrämmer ibland oss svenskar men den hjälper oss också; exempelvis när Finland sade upp VSB-pakten, inträdde i EU och EMU. Det underlättar för Sverige om Finland gått före, samtidigt som deras realpolitiska beslutsfattande i dessa stora frågor inte stämmer in på den mer partipolitiska i Sverige.

--- --- ---

Den finske riksdagsmannen Erkki Toumioja sa i sitt anförande bl.a. att Sverige och Finland inte orsakar varandra överaskningar; utan samtalar om alla frågor. Samt att bägge länder har en skrivning om att Sverige/Finland tillhör ingen militär allians, men att innebörden i Finland är rent faktamässig och inte en viljebeskrivning. Underförstått blir då att Toumioja syftar på det i Sverige närmast religiösa förhållandet till att inte tillhöra en militär allians. Toumioja talade även om konsensus, och att konsensus i Finland inte bara fanns på det administrativa planet utan även i riksdagen och att det finns en kontiuitet i bägge länder och över blocken i utrikes- och säkerhetspolitiken. Vackra ord och till stor del en sann beskrivning av verkligheten, men sen talar han även om att konsensus inte är stillastående utan ett sätt att genomföra förändring.

Visserligen är både utrikes- och säkerhetspolitik något som fattas beslut om bakom lyckta dörrar men att koppla samman konsensus och förändring blir bara sant när det är tal om långsiktighet och då snabbhet inte är av vikt. I Sverige blir det tydligt att långsiktighet inte innefattar socialisterna idagsläget utan att populistiska utspel i opposition ligger dem närmare när de kritiserar engagemanget i Afghanistan. Toumioja talade vidare om multilateralism och att det är den enda möjligheten då varken småstater eller supermakter ensamma kan möta dagens hot. Sen nämnde Toumioja även att 90% av de Finland skickar på internationella missioner är reservister och att de således tar med sig sina civila kunskaper. Här skiljer vi oss åt något organisatoriskt, precis som Toumioja tar upp om Finland så skickar även Sverige i huvudsak ut individer med civila kompetenser men vi har inte det system med reservister som Finland har; och vårt hemvärn (vilket inte riktigt motsvarar reservister utan de i Finland nybildade så kallade landskapstrupperna) har inte de uppgifter som reservisterna i Finland och andra länder har. Jag tror att en förädling av hemvärn, stående strykor och fd värnpliktiga skulle gagna Sverige.

Auditoriets frågor till Erkki Toumioja rörde WMD, finska truppförstärkningar till Afghanistan och motiven till ökat nordiskt samarbete. WMD fick ett standardsvar, NEJ var det tydliga svaret angånde finska gruppförstärkningar och motiven som angavs för ökat nordiskt samarbete var dels gemensamma intressen, dels rent pragmatiskt för lägre kostnader.

--- --- ---

Efter Erkki Toumioja talade den svenske statsekreteraren HG Wessberg. HG inledde med att beskriva svensk säkerhetspolitik som något som varit för seminarier medan finsk säkerhetspolitik testats gång på gång. Motiv till samarbete mellan våra länder bottnade inte i sammanfallande intressen utan i gemensamma intressen uttryckte HG. Tillsammans, menade HG, blir det nya ordet för både Sverige och Finland.

HG fortsatte att beskriva Sverige och Finlands kulturella och historiska närhet som både bred och djup samt att vi har likheter som två småstater. Det här menade HG var möjliggörande och inte begränsande; vi söker effekt med nordiskt samarbete, bilateralt och trilateralt. Underhåll, logistik, materiel, övningsfaciliteter, övnings- och skjutfält... Sen exemplifierade HG med gott nordiskt samarbete utom norden på Balkan och i Ukraina; HG försökte även sig på att tala om FN-missionen i Libanon där Finland är till lands och Sverige till sjöss men det hela blev inte så väl emottaget. Ett exempel på gott nordisk samarbete som HG tog upp var det informationsutbyte som skedde mellan Norge och Sverige ute i missionsområdet, Norge som NATO-land och Sverige som EU-land.

HG talade även om EU, NATO och nordiskt samarbete som olika men kompletterande och sedan gjorde han en poäng av att han talat i 20 minuter och först nu nämner den nordiska stridsgruppen NBG, istället för som vanligt nämna den efter 2½ minut. NBG menade HG är ett klart exempel på nordisk pragmatism, det är en EU-stridsgrupp som inkluderar Norge och den är nordisk och inkluderar Irland. (Genetiska länkar mellan irländare och nordbor genom de vikingar som bosatte sig där kan knappast hållas som anledning till att i dagsläget kalla Irland för en del av norden men vad gör väl det, pragmatism och effektivitet går före namn.)

HG tog även upp att den Internationalla Amfibiestyrkan, IAS, nu anmälts till NATO Respons Force, NRF, styrkeregister. Därmed har Sverige trupp i beredskap inom både EU- och NATO-regi.

Sist en framtidsanalys av HG; (han menade att han kunde våga sig på en sådan då framtiden ändå låg så långt bort att han inte skulle hållas ansvarig). HG menade att våra gemensamma intressen och egenskapen att vi var och en av de nordiska länderna är för små för att kunna bära och behålla vissa förmågor både civila och militära, detta tillsammans borde i framtiden leda till: Ett övningsområde för mark-, ett för sjö- och ett för luftstrid i norden, nära sammanbunden logistik, utbilda förband tillsammans, gemensam Försvarshögskola (Vi skickar sedan länge elever så varför inte slås samman?), inte bara samarbetande förband utan integrerade förband. Visst kan HG ha rätt, åtminstone till del. Logistikfrågan togs även upp senare av doktor Robert Dalsjö där han talade om logistik på tvären över nationsgränserna istället för i längsled som våra länders gränser format oss.

--- --- ---

Näste talare ut på banan var doktor Risto Penttilä. Den viktigaste lärdomen av kriget 1809 var enligt honom att ibland måste man byta sida som Gustav Mauritz Armfeldt, den lärdomen har Finland dragit men inte Sverige menade Penttilä. Bjud in Estland nästa gång, löd nästa uppmaning. Estland glöms ibland bort menade Penttilä och exemplifierade med den finska regeringsförklaringen som innehållit referenser till att utveckla samarbetet med Canada men inte nämnt ett ord om Estland.

En liten historisk expose; före första Irakkriget var enligt Penttilä både folket och eliten i Finland övertygad om ett snart förestående NATO-medlemsskap, men efter kriget var det omöjligt.

Mycket av säkerhetspolitik idag har en betydligt bredare kontext än rent militära förmågor; dagens kontext är i stort helt rättvisande men kan dock ibland gå över styr anser jag, det militära kan inte negligeras. Ett exempel som Penttilä tog upp var att militära förmågor sätts i fokus när den ryska flottan patrullerar i Finska viken. En fortsättning på det tycker jag är att i framtiden kommer den ryska flottan även att patrullera utanför Gotland regelbundet och då kanske även svensken i gemen ändrar sin syn något.

Penttilä representerade både den Finska Atlantkommiten och det finska Näringslivets Delegation EVA; dessutom anser jag att han gav en mycket elitistisk syn på omvärld och beslutsfattande.

Med ovanstående i åtanke blir det mer förståligt med Penttiläs summering av när ett NATO-medlemskap inte är aktuellt: Innan presidentvalen i USA och Ryssland samt innan gasledningen mellan Ryssland och Tyskland är byggd. Men Penttilä hyste ändå gott hopp eftersom sist våra två länder hade borgerliga regeringar så gick vi med i EU, så varför inte NATO denna gång? Frågan känns självbesvarande, det vore politiskt självmord. Robert Dalsjö tog senare upp en annan aspekt av ett NATO-medlemskap. Sverige bör hållas separat från NATO så länge Sverige har något av 1970-tal över politiken; NATO behöver inte ännu ett land med Frankrikes inställning och med Belgiens militära förmåga.

--- --- ---

Moderatorn gick in och meddelade att Boris Jeltsin avlidit.

--- --- ---

Doktor Robert Dalsjö var sist ut på plan av dagens talare men lyckades med sin lite underfundiga talarteknik hålla sig väl i nivå med Toumioja som inlett.

Dalsjö refererade tillbaka till en bok om Kulturskillnader i Norden som Näringslivets Delegation EVA givit ut. För även om vi har många likheter så fokuserade Dalsjö på vad som skiljt våra två länder åt.

En uppradning av saker Dalsjö lyfte fram:
Finland var efter det kalla kriget nära att gå med i NATO till skillnad från Sverige.
Finland antog Euron utan folkomröstning, Sverige antog inte Euron.
Sverige godtog efter massakern i Srebrenica artikel 7 operationer; Finland är fortfarande avvaktande till fredsframtvingande operationer.
Sverige genomförde en omvandling av Försvarsmakten i och med den strukturella kris som sammanföll med det kalla krigets slut; Finland köpte materiel från östeuropa i en sådan utsträckning att strukturkrisen kunnat skjutas 10-20 år framåt.
Dalsjö raljerade om att någon sagt att Finland köpte försvarsmateriel i en sådan utsträckning att landhöjningen upphörde.
Finland är på väg att nu eventuellt köpa attackkapacitet till sina F-18 Hornets och därigenom till fullo kunna nyttja flygplanen samt även bidraga med CAS (Close Air Support) till insatser. Nackdelen är att attackrobotar kan sluka stora delar av försvarsbudgeten och därigenom förhindra den modernisering av den finska armén som också behövs, se strukturkris ovan.

Några ytterligare saker Dalsjö kommenterat återfinns ovan under de andra talarna. Utöver detta tog han upp att Sverige verkade i både den Europeiska sfären med en Stridsgrupp och i den Atlantiska sfären med IAS.

--- --- ---

De första två talarna höll enligt programmet anföranden, de senare två kommenterade även om även de vek utanför och gick egna ärenden. Debatten avslutades dock med de fyra i panel.

Frågor ställdes (i huvudsak relevanta) och besvarades (ofta sammanföll svaren med vad som frågats). Dalsjö tog upp den gamla trätan inom Europa om vilket land som är starkast och menade på att så länge alla länderna var överens om att USA var det starkaste landet i Europa så hölls sig även Frankrike och Tyskland på mattan. Exemplen var små men talande.

En FHS-lärare med flygvapenuniform fråga panelen om NATO är det bästa sättet att bevara den (Trans-)Atlantiska länken? Penttilä menade att NATO inte är den rätta lösningen för Globalisering men väl för den Transatlantiska länken. HG menade att den Transatlantiska länken måste bestå utav mer än bara NATO.

Några ytterligare frågor ställdes om Finsk beslutsförhet, Ryssland som stormakt - inte stridsvagnar men väl viljepåtvingande, gemensamt nordiskt försvar kontra egenintresse. Inget av nyhetsvärde eller intresse.

En av de sista frågorna från auditoriet ställdes av en genusforskare vid FHS. Synen på färre hinder för att få fler kvinnor i respektive lands försvarsmakt. Här var HG tydlig, den svenska pliktlagstiftningen är från 1901 och vi har inte för avsikt att ändra den. Toumioja stämde också in med att den finska pliktlagstiftningen inte var fullt lika gammal men att det inte heller i Finland fanns avsikt att ändra den. Risto Penttilä tillade att finska kvinnoorganisationer för 15-20 år sedan varit motståndare till att införa kvinnlig värnplikt. HG påpekade dock att Sverige vill ha kvinnor i utlandsstyrkan eftersom det givit effektförbättringar, bl.a. i Kosovo och i Afghanistan.

Länk ÖB Håkan Syréns åsikt i frågan om ALLMÄN värnplikt.