Partifinansiering, dolda agendor och partsintressen

Carl B Hamilton har skrivit och motionerat kring partifinansiering. Johan Petterson (cuf) lyfter även han frågan på sin blogg.

Den 19 juli förra året skrev jag om en kvinna som representerade Skogs- och Träfacket; "Till råga på allt så bar fackföreträdaren ett rött socialdemokratiskt nyckelband om halsen utanpå den röda T-shirten. Åh, så opolitiskt." Hon hade dessutom mage att påstå att LO visst inte bidrog med pengar till (s).

När bidrag till partier omnämns i debatt misstänkliggör vänstern modsens finansiering och liberaler upplyser om LO-fackens ledband på socialisterna. Hur konstruktivt är det verkligen att tala om den enes eller andres dolda bidragsgivare om politiken som förs motsvarar vad som utlovats?

Självfallet har alla LO-medlemmar rätt att veta var deras inbetalda medlemsavgiftskronor går och vice versa för de medlemmar vars organisationer stöder ickesocialister.

Allmänhetens intresse av var pengar kommer ifrån till de olika partierna bedömer jag som mindre än allmänhetens intresse av att utlovad politik är genomförbar och att den genomförs.

När socialister talar om arbetarklassen och vill att denna ska få det bättre på andra klassers bekostnad så spelar det ingen större roll om socialisterna fått pengarna från facken eller inte så länge fackens redovisning håller måttet. När liberaler talar om att öka välfärden i samhället så spelar inte heller där bidragsgivarens identitet roll, det är politiken som är den centrala.

Partsintressen kommer alltid vilja påverka politiker. Misstankar om dolda agendor kan komma när egna förslag saknas eller när förd politik inte stämmer överens med förd retorik. Visst ska partiernas finansiering debatteras och allmänheten upplysas men detta får inte ske på bekostnad av att den faktiskt föreslagna politiken debatteras.