Valet i Kanada 2015 - Jordskredsseger för liberalerna och proteströster mot de konservativa

Här länkar till det jag skrev om valet i Danmark 2015 och med anledning av valet i Finland 2015. Nu till Kanada, där jag helt kort varit med och valarbetat.

Liberalerna i Kanada har under Justin Trudeaus ledning kammat hem segern. Välkommet och väl förtjänt, tycker jag. Sen bör resultatet analyseras innan det slutligt kan fastslås vems förtjänst något är. Orsak och verkan. 

Liberalerna går i och med detta federala parlamentsval från rekordusla siffror (34 mandat, 2011) till egen majoritet med god marginal (184 mandat, 170 krävs för egen majoritet 2015). I segeryran och den delade glädjen vi liberaler från andra länder känner med Kanada så bör funderas en del på vad som givit detta utfall. Vad är egen förtjänst och vad är t.ex. väljares leda på dem som suttit vid makten. Jag tror den typen av tankar och ödmjukhet inför komplexiteten är viktig att ha med sig. För även med en lysande kampanj och politiska förslag som vinner brett gehör så spelar det roll vad övriga partier gjort, gör och säger sig vilja göra. Inget parti eller förslag existerar i ett vakuum, och varje land och tid har sina egna förutsättningar - även om det kan låta lite svepande att säga så.

Justin Trudeau sa i sitt segertal ett antal saker som jag tycker bör lyftas fram särskilt: 

• Det ena han sa var att de konservativa är inte våra fiender, de är våra grannar. Klokt tycker jag men kan ses i kontexten av att kampen om makten är vunnen och att den tillträdande premiärminister växlar över från partiledare till statsman. Liknande ordalag kom från NDP:s partiledare, med att valrörelser lyfter fram skillnader men att nu är det tid för att samlas. 
• Det andra var att av de personer som runt om i landet klivit fram och utsatt sig för att vara kandidater så är nu 338 valda, och som premiärminister kommer Trudeau lyssna till var och en av dessa parlamentsledamöter. Temat är snarlikt. Det här senare ser dock till att bygga en långsiktig politisk bas som också kan överleva minoritetsstyre. Jag tror också att det kan vinna respekt hos många på kort sikt att så tydligt staka ut vägen som hela Kanadas premiärminister.

Trudeau, född 1971, är uppvuxen med en far som var premiärminister från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Till skillnad mot Förenta staterna så går politik inte i dynastier i Kanada. Trudeau är undantaget som bekräftar regeln. Med sig har han ett positivt laddat efternamn och när avgående premiärministern Stephen Harper bestämde att valrörelsen skulle bli 11 veckor, istället för de här brukliga 4 veckorna, så fick Justin Trudeau utrymme att bygga på folkets förtroende. Tanken från Harper och de konservativa var förmodligen att kunna spendera mer pengar än sina motståndare och på så sätt vinna. Det socialdemokratiska NDP å sin sida försökte spela på att de gått bra för dem i valet 2011 då liberalerna gick uselt och att NDP därför borde vara Harperkritikernas förstahandsval. Tji fick NDP, för när valrörelsen plockade upp fart så gav liberalernas kampanj framgångar som födde nya framgångar och då föll den socialdemokratiska kampanjens tänkta komparativa fördel.

Positiva budskap var ytterligare en sak Trudeau och andra liberaler lyft. Vi nöjer oss inte. Kanada kan bättre. Vi vill detta, detta och detta. (Snarlikt budskapsformatet från Folkpartiet liberalerna i Stockholms län 2014, men med olika valutgång.)

Liberalerna är de som kan driva igenom riktig förändring var ett av budskapen. Underförstått att med socialdemokraterna blir så inte fallet. Resonemanget bygger säkert delvis på politiska förslag men också på valsystemet. För att få ett mandat måste partiets kandidat vinna flest röster i sin valkrets och den som kommer två ställs lottlös. Westminstersystemet kort och gott, det vill säga en demokrati baserat på den brittiska formen av parlamentarism.

Parlamentet i Ottawa kommer nu att bestå av ledamöter från fem partier. Fördelade såsom framgår av tabellen här nedan. (Källa: enr.elections.ca) Skillnaderna mellan partiernas väljarstöd och mandatfördelningen är en sak att titta på. Det andra är som jag skrivit om ovan, vad som byggt väljarstödet.

Vad är det då vi ser? 

Det är ett utslag av Westminstersystemet. Liberalerna gick bra och är ett 40-procentsparti. De vann samtidigt 184 av 338 valkretsar varför en majoritet av parlamentsledamöterna som kommer skickas till Ottawa är liberaler. Socialdemokratiska NDP ett 20-procentsparti, men deras utdelning i mandat blott en fjärdedel av liberalernas. Hennes majestäts lojala opposition (det heter så i Kanada) kommer nu att bli de Konservativa som är ett 30-procentsparti både i väljarstöd och mandat.

Det vi ser är också ett liberalt parti som samlat starka kandidater och med en karismatisk ledare (gymnasielärare i drama) som levererar en berättelse om ett bättre Kanada. Det är genuint och det går igenom.

Samt att vi ser taktikröstande från en del sossar som vill bli ev med de konservativa. Det är jordskredsseger men den är kryddad med proteströster som spär på valframgången.

Jag återkommer i ett nytt blogginlägg om hur det var att kampanja här i Kanada.

Peter Olevik Dunder

volontär i liberalen Bill Morneaus kampanj

Inte pampigt som Riksdagens högtidliga öppnande men större skillnad i människors vardag

Varje höst kan vi ta del av nyhetsrapporteringen kring Riksdagens högtidliga öppnande. Statschefen talar, statsministern talar, kulturprogram kablas ut och riksdagsåret tar sin början för våra 349 riksdagsledamöter. Vad det lider fattas där beslut som i förlängningen har påverkan på oss medborgare – direkt och indirekt.

Nog är det stort och det tilldrar sig med rätta ett visst intresse. Jag ska dagen till trots skriva några rader om det färre uppmärksammar, men som ofta gör större skillnad i vardagen, nämligen det som sker i Sveriges 290 kommuner.

Runt om i vårt avlånga land har fullmäktigeförsamlingar börjat ha sina första möten efter sommaruppehållet. Några kom igång i augusti, andra i september men nu är det på rull den kommunalpolitiska vardagen. Det är arbetsgivarpolitik för vad som ofta är kommunens största arbetsgivare, det är beslut om du ska betala 17 kr eller 22 kr per intjänad 100-lapp i kommunalskatt och det är diskussioner om enskilda skolgårdar, fartgupp och om grannens altan. Stort som smått och från knastertorrt till stundtals eldfängt.

För en kommun av Haninges storlek stipulerar lagen att fullmäktige ska ha minst 61 ledamöter. För Stockholms kommun finns specialregler som säger att det ska vara 101 ledamöter. Folkvalda är de alla. Direkt valda av oss - folket - i allmänna val var fjärde år.

Till skillnad från ledamöterna i Sverige riksdag så är fullmäktigeledamöterna i kommuner, landsting och regioner fritidspolitiker i grunden. Det här är alltså personer som till vardags gör något annat för sitt levebröd och sedan på sin fritid arbetar för vår gemensamma väl. Med olika inriktning, olika bra och som sammanfattning kan användas klyschan att vi har de politiker vi förtjänar. Vissa säger att vi förtjänar bättre, men se då är det bara att ta ett steg fram. Gör det! Trenden över tid har varit att medlemstalen i partierna minskar vilket kan ses som en utmaning för hur det offentliga Sverige ska styras. För dig som läser här, se det som en möjlighet. Det går lättare att påverka. Här har du chansen att göra mer skillnad för hemorten.

När du läser vidare här, håll i minnet att jag varit i kommunpolitiken på heltid i 7 år. Min vardag då är inte vad du kommer att möta av att lösa medlemskap i valfritt parti. Min vardag nu när jag lämnat mina politiska uppdrag stämmer bättre med hur en fritidspolitiker har det.

I somras gjorde jag mitt sista sammanträde som ledamot i Haninge kommunfullmäktige. Efter 10 år som Haningebo, varav 5 år som fullmäktigeledamot, så bar flyttlasset av utanför kommungränsen. Både 5 och 10 år är en inte oansenlig del av mitt 35-åriga liv. Roliga år, men åren i politiken var också uppslukande. 3-4 kvällar per vecka och något, om än aldrig så litet, i stort sett varje helg. Sån var min vardag. Oerhört stimulerande men inte helt familjevänligt. Fritidspolitiker däremot kan utan svårighet leva i bägge världar – politikens och hemmets.

Balansgången för individen som är arvoderad på vad som är en betydande del av heltid liknar vissa krävande arbeten. Politik är samtidigt ofta något av ett kall, vilket lätt kan ge motivation till ett stort tidsuttag. När du börjar nosa på vad ett medlemskap och eller ett engagemang skulle innebära kan du lugnt ta det i små steg varefter det passar med övrigt.

Någon idé om att frälsa världen är på intet sätt nödvändigt för att engagera sig partipolitiskt. Till och med så att det kan vara mer allmänbildade än opinionsbildande att kliva in i en partiförening. Det var min upptäkt när jag som 25-åring gick med i ett parti. 

Jag hade bankat ner bopålarna i Haninge och ville därför engagera mig i lokalsamhället. Föreningsvan som jag var redan då sen mer än 10 år så hade jag en bild och en förförståelse för vad jag skulle möta på de politiska mötena. Ack så fel jag hade. En rejält stor behållning som jag helt missat att förutse var allt jag lärde mig om min nya hembygd Haninge.

Nu gör jag den resan lite på nytt. Igår kväll lyssnade jag tillsammans med andra partimedlemmar från Norrmalm till oppositionsborgarrådet Lotta Edholm. Det var väl spenderade 1,5 timmar. Också lättsamt avgränsat för det finns inga förpliktelser från min sida. Detta med politiken är (numera) en bland andra hobbys. Ikväll var det korpfotboll och imorgon efter jobbet är det ultralätt flyg tillsammans med hustrun. 

Vi kan alla alltid göra något. Kommunpolitik på olika engagemangsnivå är en av många saker. Det är samtidigt något jag rekommenderar alla att överväga och gärna också prova på några gånger under livet. En demokratisk grundbult i Sverige är det kommunala självstyret som till och med är inskrivet i regeringsformens första paragraf (1 §). En av Sveriges fyra grundlagar. Det är alltså ingen annan som ska komma utifrån och styra oss i vår kommun. Politiker bor följaktligen i kommunen de verkar. Jag har fått den frågan så många gånger varför jag skriver ut det i klartext här. Du och jag kan – när det passar i livet – ta det där steget fram.

Folket väljer fullmäktigeledamöter som alla bor i kommunen. Utifrån valresultatet och överläggningar mellan partierna i kommunen väljs sedan någon eller några som arbetar på heltid eller deltid med politik. Där är det fullmäktige som väljer vilket gör att kommunalråd i sig inte är folkvalda, men väl förtroendevalda. Bor i kommunen gör de dock alltid. Fullmäktige väljer också personer till platser i kommunala nämnder. Där som i fullmäktige talar vi om fritidspolitiker, i huvudsak. Dessa utgör den stora massan av politiker i Sverige och besluten de är med och fattar påverkar förskolan du har runt knuten och äldreboendet en äldre släkting bor och kranvattnet du har hemma och mycket mycket mer.

De möts inte av paradklädda livgardister, stora artister och ett pressuppbåd. Fritidspolitikerna verkar i mångt och mycket i skym undan men gör ett fantastiskt viktigt arbete. Flera gör också ett fantastiskt bra arbete. Du kanske också har att bidra med. Ta dig en funderare och passa på att sända en tanke till Sveriges 10 000-tals fritidspolitiker. Jag gör det jag också, särskilt idag.

Peter Olevik Dunder
Medlem i Folkpartiet liberalerna, tidigare bland annat kommunalråd i Haninge

Valet i Danmark 2015, 2011 och 2007

När Danmark avskaffade tvåkammarriksdagen så fick andrakammarens namn (folketinget) bli namn på hela det danska parlamentet. Därför har nu folketingsval hållits och inte riksdagsval. Danmark, Färöarna och Grönland har nu röstat om vilka 179 personer som ska representera folket i det den danska riksgemenskapen.

Sveriges Radio Ekot rapporterade vid midnatt att det blir maktskifte i Danmark och fortsätter: "Socialdemokraterna blev visserligen största parti i det danska folketingsvalet men det räcker inte..."

Läget är alltid spegelvänt mot 2011 då det högerliberala statsministerpartiet Venstre gick framåt och stärkte sin ställning som största parti i Danmark och ändå fick lämna ifrån sig regeringsmakten. Det beskrevs i Sverige felaktigt som att liberalerna förlorade valet, men det var fallet. Alla tre liberala partiet gick framåt 2011. Istället var det de konservativa och nationalistiska som gick bakåt så att regeringen skiftade 2011. Backade i valet 2011 gjorde också socialdemokraterna och socialistisk folkparti samtidigt som de tog över regeringsmakten.

Danmark präglas likt Sverige gör av politiska block. För dansk räkning talas om det röda blocket och det blåa blocket vilket inte rakt av kan översättas till svenska förhållanden. I Sverige delades partierna tidigare i de socialistiska (S och V) och de icke-socialistiska (FP, C och M) och numera talas om de rödgröna (S, MP och V) respektive alliansen (M, C, FP och KD). Därtill talas vilt om SD i Sverige, men det kan här lämnas därhän i denna jämförelse.

Valresultatet 2011 jämfört med 2007

Det röda blocket i Danmark:

• Socialdemokraterna är systerparti till svenska sossarna. Enkelt översättningsbart till svenska förhållande med två undantag, det ena att Arbetarepartiet i Danmark aldrig varit så dominerande som de varit i Sverige och det andra att de i Danmark brutit med LO. Facket i Danmark är således för sina medlemmar snarare än partiet och partiet för landet snarare än för facket.
• Socialistisk Folkeparti är demokratiska socialister och har så varit sedan 1960-talet! På det nordiska planet systerparti till svenska V och i EU-parlamentet med MP, åtminstone för tillfället. En solklart demokratisk vänster med svenska mått mätt.
• Radikale Venstre är ett socialliberalt parti. Systerparti med Folkpartiet liberalerna i Sverige. Gick som ett av tre liberala partiet framåt 2011 och lade således grunden för att Socialdemokraterna som backade ändå fick axla statsministermanteln. Läget påminner därmed något om Sverige 2014 där det också var andras förluster snarare än egna framgångar som ledde till en socialdemokratisk statsminister. 
• Enhetslistan - de rödgröna; är en samlingslista av radikala socialister och sovjetkommunister som enades när Sovjet föll. De påminner således om det svenska Vänsterpartiet med en mörk historia. Bekänner sig numera till demokratisk socialism. Gick framåt 2011 till sitt bästa resultat någonsin och ser ut att ha gått framåt också 2015!
• Från och med valet 2015 finns även Alternativet att rösta på. De bekänner sig till att ha grön ideologi. Partiledaren kommer från Radikale Venstre och medlemmarna från att 2011 ha röstat på Radikale Venstre, på Enhetslistan och på Socialism Folkeparti, enligt en medlemsundersökning som gjordes 2014. Alternativet påminner således om det svenska Miljöpartiet under Maria Wetterstrand, likable men vänstergrönt.

Det blåa blocket i Danmark: 

• Det Konservative Folkeparti är systerparti till svenska Moderata samlingspartiet men det är inte så mycket Nya moderaterna där inte snarast det motsatta. Föll igenom 2011 och ser ut att ha fortsatt att backa 2015.
• Dansk Folkeparti är ett nationalistiskt, socialkonservativt och också populistiskt parti som allt för ofta i svensk media jämförs med Sverigedemokraterna, när de istället borde jämföras med norska Fremskrittspartiet (FrP) och finska Sannfinländarna. DF kommer ur danska Fremskridtspartiet (Z) och i brist på andra svenska partier att jämföras med så ligger Ny Demokrati närmast till hands, enligt mig.
• Venstre är ett högerliberalt parti och i likhet med Radikale Venstre så är Venstre systerparti med Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Sverige. Alla fyra partierna igår också i Mittengruppen i Nordiska rådet.
• Liberal Alliance är det tredje liberala partiet i Danmark. I likhet med Venstre och Radikale Venstre så gick Liberal Alliance framåt i valet 2011. De ser också, till skillnad från de andra två, ut att ha gått framåt 2015. Det är ett riktigt intressant parti. De bildades av medlemmar från Radikale Venstre och Det Konservative Folkeparti, d.v.s. två partier som står en bra bit ifrån varandra. Liberal Alliance enades kanske i att vara det borgerliga alternativet för väljare som ville ha en friare invandringspolitik snarare än eftergifter till DF men främst förknippas dessa liberaler med lägre skatter och mindre byråkrati.
• Kristendemokraterne som är systerparti till svenska KD når inte upp till 2-procentsspärren. Och det har danska K inte gjort sen 2007 då de föll ur Folketinget.

Mina danska vänner kanske ser på beskrivningarna lite annorlunda. Det här är mitt perspektiv utifrån min svenska horisont. Jag hoppas det kan ge lite mer kött på benen för en svensk mediakonsument.

Nästa sak är den danska motsvarigheten till talmansrundorna. Drottningen ska samtala med partiledarna och sondera terrängen. DF ser ut att stå vid sitt ord och kommer därmed att förorda Venstres Lars Løkke Rasmussen som statsminister och sedan i vanlig ordning pressa på för sin dagordning utan att behöva ta ansvar för helheten. Märkligt kan tyckas, men sett till hur gärna statsministerpartierna i Norge och Finland tagit med populisterna så är DF:s agerande förståeligt. Frågan är om de likt Sannfinländarna nu nått sådant väljarstöd att de av väljarna förväntas ta det där för populister obehagliga steget fram att börja ta ansvar i regering. Kommande dagar blir spännande.

Peter Olevik Dunder
tidigare förbundsordförande i Föreningen Nordens ungdomsförbund i Sverige och Föreningarna Nordens ungdomsförbunds observatör i UNR:s presidium.

Valet i Finland och underlag för Juha Sipiläs regering

Gratulerar Svenska folkpartiet i Finland till stärkt väljarstöd! Önskar det givit fler mandat också, men olika falla ödets lotter (valkretsarnas indelning). 

Samlingspartiet har det värre som tappar stöd, fortsätter att vara större än Sannfinländarna men ändå får färre mandat än dessa. Socialdemokraterna gick ännu sämre och tappade ännu mer både i stöd och i mandat så min gissning nu är att SDP blir de som försöker ducka undan regeringsmakten. 

Det gick riktigt bra för Centerpartiet som stillsamt oppositionsparti och det gissar jag kommer locka SDP mer än att spela tredjefiol i samlingsregering med Centern och Sannfinländarna.

My best bet för vilka som sätter sig i regeringsförhandlingar är således Centerpartiet (21,1 % och 49 mandat), Samlingspartiet (18,2 % och 37 mandat) och Sannfinländarna (17,6 % och 38 mandat).

Frågan är om Centerpartiet kommer vilja plocka in ett fjärde parti. De gröna gick framåt med 1,3 %-enheter till 8,5 % av rösterna och fick en extremt god utdelning av +5 mandat till totalt 15 mandat. 

Med De gröna så skulle en regering kunna trygga majoritet även i de fall Saml eller Sannf inte skulle vilja rösta som statsminister Juha Sipiläs C under mandatperioden. Vad som skulle kunna tala emot är månne att denna valframgång nog kan ha sin del i att De gröna hoppade av förra regeringen. Inget juste track record att ta med sig till nya regeringsförhandlingar. Riksdagsmandat kan ändå tala sitt tydliga språk.

Parlamentariskt underlag finns således även utan Sannf men det skulle inte vara likt Finland att blida en regering med så smal majoritet. (C 49 + Gröna 15 mandat är 64. Lägg sedan till Saml 37 mandat så nås 101, vilket är majoritet. Detsamma gäller om Saml 37 byts ut mot Sannf 38.)

Det är heller inte realistiskt, i mina ögon, att det skulle bildas en regeringen på C+Saml+SFP+Åland+KD (49+37+9+1+5=101). Även om det också formellt blir en majoritet.

Vi får nog vänja oss vid att se utrikesminister Timo Soini i Bryssel upptuktandes Grekland eller finansminister Timo Soini på hemmaplan i Finland. Sen är frågan om Sannfinländarna kommer stärkas eller försvagas i riksdagsvalet 2019 av att slutligen gå från evig opposition till att ta ansvar i regering här nu.

http://val.yle.fi/resultat/2015/riksdagsvalet/?partiet_##graafi

Vad är det som partiledarna är överens om här i december?

Det här har jag ruvat på länge. December 2014 har tagit slut men diskussionerna och debatterna om överenskommelsen fortsätter och lär komma att fortsätta under 2015 och senare. Vad är då Decemberöverenskommelsen? (Egennamn, stor bokstav.) Vi är nog många som både undrar och funderar. Här mitt bidrag till det offentliga samtalet kring Decemberöverenskommelsen. 

Först en länk till källmaterialet -själva överenskommelsen- på Alliansens webbplats. Överenskommelsen finns rimligen även att ladda ner på partiernas webbplatser.

Överenskommelsen innebär följande:

• Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
• En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
• Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
• Överenskommelsen pekar ut tre politiska områden för samarbete och samtal.

Så sammanfattas överenskommelsen i källmaterialet. Mina kommentarer till det: 

--- --- ---

Första punkten bygger vidare på att talmannen kommer ge uppdrag till någon att bilda regering varvid det ställs under riksdagens prövning. Lagen kräver att fler röstar mot än för statsministerkandidaten för att denne ska falla. Och det krävs långt ifrån majoritet i riksdagen för att vinna omröstningen, se regeringen Ullsten.

Det har varit lite si och så genom åren kring hur partierna röstat när de själva inte kommer ingå i en regering. Bland annat S och M har röstat nej istället för att lägga ner sina röster, även då de själva inte kunnat samla stöd för att bilda regering. Nu är S, M, MP, C, FP och KD överens om att inte sabba för varandra.

Många läser in att blockpolitiken därmed cementerats, vilket är en högst trolig utgång, men det står "större än alla andra tänkbara". Så en repris av Leijonborgs överläggningar 2002 med Wetterstrand/Eriksson hindras inte av överenskommelsen. Istället är det MP som genom att försvaga regeringen Löfven minskar sina egna möjligheter till framtida inviter. Försvaga, hur då? "Med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig var regeringen Ullsten naturligtvis parlamentariskt svag. Men om en regering är stark eller svag beror också på hur den fungerar internt."

Poängen med punkt ett, såsom jag ser det, är i alla fall att partierna inte ska sabotera regeringsbildande bara för att de själva inte får vara med. Fullt rimligt.

--- --- ---

Andra punkten, att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget är det uppseendeväckande. Det bygger vidare på att det för att vinna en omröstning (vanligen) krävs endast en relativ majoritet, vilket i sig inte är konstigt. Så funkar det med andra beslut i parlament såväl som i föreningar, med några få undantag då lagar eller stadgar sätter begränsningar. På det sättet är beslutet om statens budget likt de flesta beslut och det är med andra ord helt möjligt för en minoritet att få igenom sin budget, så länge inga andra minoriteter är större.

Faktiskt är det underlättat i större utsträckning nu - även innan överenskommelsen - än då regeringen Ullsten satt. Att så är fallet kommer sig av att lagstiftningen gör att budgetrambeslutet ska tas i ett klubbslag, vilket är en följd av problemen Sverige hade på 1980- och 90-talen. Så den negativa parlamentarismen är stärkt genom lagen och nu försäkrad genom överenskommelsen.

Det finns mer att säga kring detta; och det är kring den här punkten som debatten i huvudsak handlar.

--- --- ---

Tredje punkten, att utbrytningar inte ska vara möjliga är/var redan lag, se ovan. Men - och det är ett stort men - Sveriges riksdag kringgärdas inte av den överrock en författningsdomstol skulle utgöra. Därför var det möjligt för nuvarande regeringspartier S och MP att tillsammans med V och SD hösten 2013, när de alla fyra var i opposition, att bryta ut en fråga. Talmannen vägrade helt riktigt att behandla detta varvid frågan hänsköts till konstitutionsutskottet (KU) där dessa fyra partier hade majoritet.

Under utskottsordförande Peter Erikssons (MP) ledning snabbexpedierades frågan genom KU och Sveriges riksdagen kunde sen fatta ett beslut i strid med lagen för en majoritet hade precis bestämt i KU att det var lagligt. Samme Eriksson förfasar sig nu över Decemberöverenskommelsen (punkt 2), och jag kan tycka att det finns visst fog för kritik, men det klingar ytterst falskt när kritiken framförs av Eriksson som i handling visat annat. Nåja, nu är de alla överens om att inte göra som S, V, MP, SD gjorde förra året utan istället stå fast vid att det rambeslut som tas kring budgeten görs i ett klubbslag.

Större trovärdighet har då nuvarande KU-ordförande Andreas Norlén (M). "På så sätt kan överenskommelsen ses som en typisk, svensk kompromiss, medelvägen mellan kaos och storkoalition."

Det kan ses som en prestigeförlust för S m.fl. men ytterst få är rimligen särdeles intresserad av att budgetar ska byggas ad hoc. Hur än mycket av Vänsterpartiet ekonomiska politik Socialdemokraterna prackar på Sverige. Ytterstå få, är min bedömning trots att det är livat i sociala media från många håll. Få eftersom ad hoc skulle bygga på hoppande riksdagsmajoriteter och än sämre möjlighet till ansvarsutkrävande.

--- --- ---

Fjärde punkten, den om politikområden för samarbete och samtal. Okontroversiellt. Det ska bli intressant att se hur MP genomlider detta, men för S och de fyra allianspartierna torde detta vara en smal sak. Det trodde jag åtminstone ända till det visade sig att S, M och MP ligger så nära varandra i försvarsfrågorna och FP följdaktligen hoppade av förhandlingarna. Åter till MP som sänke för "samarbetsregeringen" och för samarbete över blockgränserna.

Socialdemokraten Johan Westerholm skriver om Decemberöverenskommelsen och liknar MP vid Svarte Petter för S. Men med regerandet tvingas ett ökat ansvarstagande fram också hos MP tror jag och eftersom de övriga fem partierna står närmre varandra i många frågor så kommer kompromisserna att hamna där, är åtminstone min gissning. Folkbladets Widar Andersson, även han en socialdemokrat, är inne på samma spår: "Skillnader mellan S och M är i det sammanhanget försumbara. Samma sak gäller S och de andra borgerliga partierna."

På energiområdet finns finns Klimat- och energiöverenskommelsen från 2009. Jag tror den kan stå sig ett bra tag. Den nya energikommission Decemberöverenskommelsens 6 partier lovat ingå i tar rimligen sin (reella) utgångspunkt i alliansens överenskommelse från 2009. Okontroversiellt både till form och sak. Nyttigt att där ges långsiktiga förutsättningar för Sveriges energiförsörjning.

Vad gäller pensionerna så står uttryckligen i överenskommelsen att "Det är naturligt att Miljöpartiet, när det ingår i regeringen, har möjlighet att bidra och medverka i pensionsgruppens viktiga arbete." Tyvärr verkar statsministern intresserad av att skapa konflikt. Till DN uttrycker han det så här: "Sedan vet alla att de borgerliga gick ut ur pensionsgruppen när Miljöpartiet kom med. Nu är Miljöpartiet med så länge de sitter i regeringen och det jobbet kan då återupptas." Bra för Sverige att de här pensionssamtalet kan fortgå och förmodligen en för alla part(i)er gynnsam lösning att MP endast är med så länge de bär tvångströjan av att sitta i regering. Men som den kommande moderatledare Kinberg Batra uttrycker saken: Löfven har ett högt tonläge.

Sist då försvaret. Självfallet måste här samtalas. Omvärldsläget kräver det. Därtill så ska försvarsberedningens rapport från 2014 och Försvarsmaktens svar via departement och utskott bli till Sveriges nya försvarspolitiska inriktningsbeslut. MP har redan tidigt backat och accepterat inköpen av JAS E med mera, så förmodligen blir det i den delen okontroversiellt att arbeta fram förslag. Den svåra uppgiften blir för alla att orka enas om större upprustningar än vad som aviserades förra året. Nu sitter vi alla med början till facit. FP som stod upp för att finansiera åtminstone 2009 års försvarsbeslut har lämnat förhandlingarna och kvarvarande partier diskuterar nivåer som kommer innebära fortsatt svensk nedrustning i en omvärld som talar för annat.

--- --- ---

Punkterna 1, 3 och 4 torde de flesta vara överens om är bra. Punkterna 1 och 4 torde nära nog alla vara överens om är bra. Punkten 2 (och i viss mån 3) är vad som blir föremål för debatt, och det med rätta. Hur statens budget beslutas är en väldigt viktig fråga.

Till att börja med tycker jag det är viktigt att i ett samtal lyssna till flera sidor. För egen del har jag på det temat tagit del av både ledarsidor av skiftande färg och bloggar av skiftande färg och kvalitet. Ett intressant inspel från vänster är t.ex. bloggen Rabiatfeministen. Där ges både en hyllning till landsfadern Löfven, en bild av förhandladet och en kärnfull redogörelse för vad en röst på ett parti innebär i den parlamentarisk demokrati med fler än två partier:

"Det är dessutom så att man i det parlamentariska system som vi har i Sverige förutsätts veta att man röstar på ett parti med kunskapen att detta parti faktiskt kan välja olika allianser i riksdagen. En röst på MP kan betyda att man får eller inte får en Förbifart. En röst på V  betyder garanterat ingen regeringsmakt för partiet men kanske möjlighet till inspel från vänster. Röstar man t ex på SD vet man redan från början att det är en bortkastad röst i den meningen att de inte kommer få särskilt mycket inflytande om de inte kan liera sig med andra partier, vilket dom visat sig oförmögna att göra med sin rasistiska politik. Så funkar demokratin. Det är inte så att 13 procent av rösterna ger 13 procent inflytande i riksdagen. Det kan i stället ge mindre inflytande än ett parti med drygt fyra procent som hamnar i regeringen. Lev med det, det är en del av en parlamentarisk demokrati med fler partier än två."

Den redogörelsen var giltig som beskrivning både före och efter Decemberöverenskommelsen. Betänk bara det konservativa inflytande KD kunnat utöva under 8 år av alliansregering.

Nå, det som debatteras kritiskt från borgligt håll kring Decemberöverenskommelsen är snarlikt. Här ges MP och V stort inflytande utan att allianspartierna kommer blockera. Sant, vad gäller budget så till vida att allianspartierna inte kommer rösta på ett gemensamt motförslag. Däremot kommer de inte stillatigande åse Magdalena Andersson presentera sina koalitionskamraters nådiga lunta.

Alliansen förlorade riksdagsvalet hösten 2014. Bara till att bita i det sura äpplet. Väljarna röstade fram en historiskt svag socialdemokrati och partiledaren Stefan Löfven krokade på MP och V för att få bli statsminister Stefan Löfvén.

Erik Ullenhag (FP), Emil Källström (C), Ulf Kristersson (M) och Jakob Forssmed (KD) har en oerhört viktig uppgift och det är att bilda opinion för en bättre politik. Deras folkupplysning kommer tjäna Sverige väl långsiktigt och de sätter även ner klackarna skarp i ett antal frågor. Regeringen må ha ett carte blanche för statsbudgeten kan tyckas, men det är inom överenskomna ramar. Eller bör så vara. Bloggaren Mattias Lundbäck blottlägger att regeringen höjer utgiftstaket! Det är illavarslande.

På den positiva sidan bör noteras att övrig politik (ej budget) är fritt villebråd så förutom att vara internt oenig så har regeringen även riksdagen mot sig i många frågor. Det sätter p för många frågor S och MP hade önskat genomföra. Gott så eftersom de inte har svenska folkets stöd där.

--- --- ---

Sist och slutligen då, för det här har blivit en alldeles för lång text. Decemberöverenskommelsen har kritiserat för att den blockerar kortsiktiga vinster för Sverige. Men det är alltid lätt att döma för den som slipper hantera situationen som följer. Nyvalskortet är spelat och förblir sannolikt dött för lång tid framöver. S visste att de kunde spela ut kortet när Moderaterna var sargade. Nu finns en överenskommelse så ingen sidan har mer att vinna på ett nyval. Istället förbereds med förslag och ny energi inför 2018.

SD är fråntagna den makt de tillfälligt vann med S, V, MP 2013 och Alliansen 2014. Se Rabiatfeministen ovan för närmare förklaring. Hade SD låtits fortsätta fälla regeringen efter regering så hade Sverige kunnat skadats ännu mer en några 10-tals miljarder i rödgröna skattehöjningar gör. Investeringar hade riskerat att utebli när läget blir osäkrare och i längden går Sverige då miste om jobb, tillväxt och välfärd.

Alliansen får slipper efter valet 2018 samma problem som Stefan Löfven hade i höstas. Genom att vara den större minoriteten (egen majoritet gör delar av överenskommelsen överspelad) så kommer Alliansen kunna lägga budgetar som vinna i Sveriges riksdag. Decemberöverenskommelsen gör så att Sverige kan regeras. Däremot löser det inte frågan varför väljare röstar på populistpartier.

Det är bra att frågor debatteras, också integrationsfrågor

Det är bra att frågor debatteras! Ännu bättre om debatten förs i samtalston. Med det sagt så tror jag att det kan komma något riktigt gott ur den upprördhet kring integrationsfrågor som många ger uttryck för i tv-studior, på Facebook med mera dessa januaridagar. 

Det är knappast så att alla de som delger omvärlden sin lovpris eller sina svador om Folkpartiet de facto angriper något som FP:s integrationspolitiska arbetsgrupp föreslagit. Nej, det är både högt och lågt som debatteras och det sker i såväl samtalston som i falsett.

Sist det stormade så kring idéer i ett parti var det Centerpartiet vars programgrupp kom med diverse förslag vilket satte Annie Lööf på prov. Nu har jag stort förtroende för att Jan Björklund rider ut den här stormen i ett vattenglas också. I den senaste opinionsundersökningen (den kom visserligen innan debattartikeln och mediadrevet) landar FP på 6,2 procent vilket är större än både C och KD. 

Kommer FP gynnas eller missgynnas i opinionen av den mediauppmärksamhet främst drevet och i viss mån förslagen givit? Svårt att säga tycker jag. Mediadrev och en stundtals tråkig internoppositionell ton med udden riktad mot partiets främste företrädare är åtminstone inte framåtsyftande. Men ärligt tror jag få väljare bryr sig om den upprördhet som visas från de personer som nu ser sin chansen att hugga knivar. Folk vill ha svar på frågor de ställer. Folk vill se att verkliga (eller upplevda) problem löses. Det vill vi väl alla?

Vad är det då som föreslås från Folkpartiets arbetsgrupp för en tydligare arbetslinje i integrationspolitiken? (Citat 1-5):

1. Försörjningskrav för anhöriginvandring. För att öka drivkraften att snabbt skaffa sig ett jobb bör ett tydligare försörjningskrav införas vid anhöriginvandring. Det betyder att anhöriginvandring blir möjligt först när den person som bor i Sverige uppfyller försörjningskravet, regelbunden inkomst och en bostad. Exakt vilka som skall omfattas av försörjningskravet måste utredas vidare. Barn har dock alltid rätt till sina föräldrar och familjer med barn under 18 år ska därför undantas från försörjningskravet, liksom konventionsflyktingar. 

2. Stärkt arbetslinje vid beslut om uppehållstillstånd. För att ytterligare stärka arbetslinjen i integrationspolitiken föreslår vi att det prövas att införa ett jobb-incitament även i uppehållstillståndet. Andelen tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd har skiftat mellan åren, även på senare tid. Modellen skulle kunna utformas så att ett tillfälligt uppehållstillstånd övergår till ett permanent så snart personen kan försörja sig själv. Om skyddsskäl kvarstår efter till exempel tre år ska permanent tillstånd ges. För familjer med barn under 18 år, samt för konventionsflyktingar, ska dagens regler gälla. 

3. Lägre trösklar till jobb och modernare arbetsrätt. Lagen om anställningsskydd slår framförallt mot grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden. Arbetsrätten måste därför moderniseras. Det finns också potential för enklare jobb som idag prisats bort i Sverige, där en lägre ingångslön i vissa sektorer till exempel genom praktikjobb, kan ge fler möjlighet till arbete. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på utländska akademiker som kommer till Sverige. Det är ett slöseri att välutbildade jobbar med helt andra saker än vad de är utbildade till. Många akademiker tvingas vänta orimligt lång tid på att få sin utländska examen eller arbetslivserfarenhet värderad. Snabbare processer för validering och fler kompletterande utbildningar är därmed nödvändigt. 

4. Avskaffa vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget utnyttjas totalt sett av ganska få personer, men andelen invandrarkvinnor är överrepresenterade. Det bidrar till att utestänga dem från arbetsmarknaden. Rut-avdraget har gett jobb åt många utrikes födda kvinnor med låg utbildning och måste bibehållas. 

5. Språkkrav för medborgarskap. Kunskaper i svenska ökar möjligheterna till jobb och ett aktivt samhällsliv. Att bli medborgare är ett bevis på att en person vill bygga sin framtid i Sverige. För att uppvärdera både medborgarskapet och vikten av svenskkunskaper bör ett språkkrav för medborgarskap införas. Att språkkravet inte gått att genomföra tidigare, trots förslag från Folkpartiet, har berott på att alliansen i denna fråga inte lyckades enas.

Förslagen har - enligt vad som framkommit i media - diskuterats på så väl partistyrelse, som med partiets kommunalpolitiska råd och med kommunalråd med flera. Några har även efter att förslag ändrats i ena eller andra riktningen synpunkter. Ibland har det låtit som att de ovanstående fem förslagen inte skulle varit förankrade, vilket självfallet inte stämmer. Förslagen är förankrade i partiet så långt det är möjligt utan ett landsmötesbeslut (partiets högsta beslutande organ) och landsmöte hålls i höst då dessa och andra förslag både kommer att debatteras och beslutas. Långsamt men tryggt mal interndemokratins kvarnstenar på.


Mina kommentarer till dessa fem förslag, så här långt:

Punkten 1 behöver utredas närmare. Ja, vi bör alla försörja oss själva och vår familj. Hur de system som ger undantag från detta ska utformas behöver vridas och vändas på. Både för att din skull och för den/de andra som i vissa fall istället ska stötta eller försörja dig och din familj. 

Punkten 2 pekar indirekt på ett problem men missar helt ett annat. Systemen i Sverige gör att det i genomsnitt tar flera år (det brukar talas om 7 år) att komma in på arbetsmarknaden. TUT på 3 år följt av en koll om skyddsbehov ännu föreligger blir då ett sätt att peka på att här finns att göra. Det missar samtidigt att studenter eller personer som vistas på arbetsvisum sällan (enligt vad jag själv erfarit) har TUT som sträcker sig längre än 1-2 år. Lägg därtill att Migrationsverket varit överbelastat och i det läget prioriterat flyktingar framför studenter och arbetare. Sådant skapar märkliga incitament. Dessutom skapar det onödig administration. Hade verket givit studenter och arbetare 3-åriga TUT så hade stora (enligt min bedömning) resurser frigjorts för annan handläggning. 

Punkten 3 tar upp ett annat generellt problem i samhället. En lagstiftning och parter färgade av 1970-talets samhälle. Istället är det som behövs dessa parter och ett offentligt samtal (samt efterföljande lagstiftning) om hur detta kan anpassas för 2010-talet och framtiden. Det skulle gynna samhället och alldeles särskilt de personer som idag står utanför arbetsmarknaden.

Punkten 4 tog redan Nyamko Sabuni upp som statsråd. Inget nytt under solen, nu gäller det bara att samla tillräckligt stöd i Sveriges riksdag. 

Punkten 5 lanserade Folkpartiet i den rapport som lades fram inför valet år 2002. Återigen inget nytt men fortfarande lika viktigt. TUT och PUT har inget med det här att göra, vilket en del belackar fått för sig. Det här är (som jag ser det) ytterst frågan om hur vi ska ha ett gemensamt offentligt samtal och välja våra lagstiftare samt vår regering. Kommun- och landstingsval kan personer som mer tillfälligt eller för längre tid vistas i Sverige vara med både som kandidater och som väljare. Riksdagsval däremot är förbehållet svenska medborgare och där bör krav ställas på nya medborgare att de talar språket. Så har fallet varit i Sverige fram till 1980-tal (om jag minns rätt på årtal) och så är upplägget i många andra länder. Var klämmer skon? Är det frågan om eventuella undantag? Ja, på alla de här ovanstående punkterna - precis som för andra lagar/regler - kommer högst troligt att finnas undantag.

Så då var vi i hamn på denna etapp. Jag ser redan fram mot nästa och hoppas på mer av friskt debatterande. Det är bra för samhället och ett parti att frågor debatteras, så mer av detta. Med respekt för varandra och för att det går att komma till väldigt olika slutsatser. Avslutar på det temat med att länka till en kolumn skriven av Andreas Bergh (SvD 30/1-2015).

Peter Olevik Dunder
folkpartimedlem och debattör

Advent 2014 - 17:1 Norges grundlag

Norska försvaret har gjort en kort (mindre än 2 min) film om att vi inte ska ta grundlagen för givet. Friheten i Sverige och Norden måste försvaras även idag. Jag kommer göra det både i yrket (som militär) och som politiker och riksdagskandidat.

Inlägg av Forsvaret.

Adventskalender 2014 - Lucka 14

Lucka 14: Håll huvudet kallt och hjärtat varmt. Räkna till 10, ta sen tillfälle (om det går) att överlägga med andra. Stora beslut bör fattas på solid grund.

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-rakna-till-tio-innan-du-utlyser-ett-extraval/

Adventskalender 2014 - Lucka 13

Lucka 13: I am your president too. Jag tycker Maxwell Mandela fångar behovet av försoning. För att inte slita itu Sverige behövs att vi som träder fram som riksdagskandidater ser bortom valrörelser och även vinner freden.

http://nyheter24.se/debatt/785210-mandela-inte-alls-trovardigt-att-kalla-sds-valjare-fascister

Adventskalender 2014 - Lucka 8

Lucka 8: Sista kommunfullmäktigesammanträdet som ordförande i stadsbyggnadsnämnden och första som oppositions(fritids)politiker. Mötet drog över tiden 1,5h till strax efter kl 23 och den rödgröna koalition som ska försöka styra kommande år fick sig en tung start med intern splittring. En ny spännande tid och snart förmodligen också ett extra val, om än på riksnivå.

Samtal med vänner som valt extremism

Det här inlägget skrev jag dagarna efter valet, men dröjt och dröjt med att publicera. Mycket för att jag ville fundera vidare kring detta. En bonus är att jag nu har flera andra artiklar på ämnet att länka till. (Liberal Debatt, DN Kulturdebatt, DN Ledare, GP Krönika, Tidningen NU Ledare)

Vad är det då jag funderat kring? Jo, såhär: Jag tänker sätta mig ner och samtala för att försöka förstå. Jag har talat med en gammal vän som engagerat sig i SD och en släkting som engagerat sig i UV. Min avsikt är att samtala med dem bägge och syftet är att försöka förstå.

Mitt syfte är inte att omvända dem. Jag tror det blir ett dåligt samtal om jag är där för att frälsa dem. Hur mycket det nu än skulle vara rätt, riktigt och bra (sett ur min horisont). Kanske de väljer att omvärdera en del av sina ställningstaganden, de är tänkande personer bägge två. Kanske de befästs i sina respektive ideologier, de kanske inte ens vill tala när vi väl kommit en bit in i samtalet. Kanske blir vi alla lite mer insatta i "den andra sidans" världsbild. Vi lever i samma värld men kan se den på olika sätt. Förhoppningsvis blir jag på kuppen lite klokare och kan förändra mig för att förändra i samhället.

Jag är väldigt trygg med min liberala kompass. Jag har därtill kämpat i en valrörelse och försökt värva stöd för en omvald Alliansregering mm. Att lyssna till personer jag känt länge och höra varför de engagerat sig i SD resp UV är för att kanske också bättre förstå vad jag inte förmedlar. 

Jag tror att ett liberalare samhälle är det bästa för alla, att det blir bättre för alla och att det svarar på massor med frågor. Nu kan jag samtidigt konstatera med ett valresultat som facit att det finns gott om personer som röstar på annat och då tänkte jag försöka gå till källan, nämligen personer som jag känt sen tidigare och som valt att inte bara rösta utan också engagera sig politiskt. Vad är deras bevekelsegrund? Vad är det som motiverat dem? Vad fick dem att sluta knyta näven i byxfickan och istället lösa medlemskap? Kan jag bättre förstå vad det är som gjort att de valt som de gjort så kanske jag kan ändra i vad jag gör. Min liberala kompass är stadig. Jag är övertygad om att både SD:s och V:s ideologi både leder fel och skadar väldigt många. Jag bör ändå kunna förändra mitt sätt att agera för att bättre nå fram, bättre nå ett större stöd, bättre kunna förändra världen runt om dig och mig.

Det är inte så att ändamålen helgar medlen och att här ska anammas den ena eller andra extremismen, det är heller inte det jag säger. Däremot tror jag att det vore oklokt av mig att inte försöka förstå bättre. Kunskap är makt som det så vackert heter. Och kan jag förstå de här personerna bättre så kanske jag också förstår andra SD- och V-väljare bättre. Kanske förstår jag mer än så. Men om jag inte vill fråga, lyssna och faktiskt också vara beredd att själv ändra på mig så tror jag att jag intellektuellt smalnar. Jag har böcker om allt möjligt. Jag tar del av diverse analyser. Nu siktar jag på att ta ett steg till och jag hoppas att det leder till upplysning även om det är två mörka ideologier jag kommer möta.

Människorna bakom fasaden, de där jag känt i massor med år, vad är det som gör att de valt det jag uppfattar som mörker. Är det ljuset jag tycker mig erbjuda som är skrämmande, är det en tragedi som ligger bakom eller är det så att jag faktiskt inte fattat (ännu)? Jag hoppas få veta. Jag är glad att de ställer upp på samtal och får jag något av värde för omvärlden med mig från samtalet så ska jag försöka dela med mig.

Tack på förhand för att ni ställer upp!

Peter Olevik Dunder

Sveriges ekonomi och det politiska klimatet

Valrörelsen ser inte ut att vilja ta slut...

Erik Ullenhag blottlägger (SVT Opinion) Magdalena Anderssons propaganda, och visar på att Sveriges ekonomi står sig stark. Hoppas finansminister snart släpper valrörelseretoriken, tar sig i kragen och börjar ta ansvar för sitt fögderi. Annars är risken att det börjar gå utför. Det vore väldigt trist för Sverige är ett bra land med goda förutsättningar att bygga en bättre framtid.

Dagens Industri och Svenska Dagbladet fångar det också.

Limhamn åter att FP:s valaffisch från 1934 ledsamt nog ännu är aktuell.

Riksdagsvalet närmar sig. Debattklimatet hårdnar och spetsas till. För att dra på stora historiska växlar tänk Ådalen 1931. Den tragiska händelsen utreddes grundligt och opartiskt.

Det är tätt inpå allmänna val nu. Jag hoppas att de våldsamma demonstranterna får litet eller inget inflytande i riksdagen. Svenskarnas Parti (SvP) får knappt några röster - bara uppmärksamhet - så SvP är i sammanhanget ointressanta att lägga tid på. Därtill så verkar SvP knappt förekomma i rapporteringen utan det är Skånepolisen och de våldsamma av motdemonstranterna som valsas i media. Vem har gjort fel osv. Det kommer utredas och det kommer förhoppningsvis att leda till rättegångar som klarlägger och ev dömer. De allra flesta av oss var inte på plats utan får förlita oss till rapporteringen till dess utredningar är gjorda.

Här en artikel av en motdemonstrant som såg våldsamheterna andra motdemonstranter ägnade sig åt.

Folkpartiets valaffisch från 1934 (se bild) är ledsamt nog ännu år 2014 aktuell. Bort med varje tendens till diktatursträvanden. Hakkors, hammare och skära är alla symboler för förtryckarideologier. De våldsamma motdemonstranter som gång på gång dyker upp runt om i landet väljer att sätta sig över statens våldsmonopol. Det ursäktar aldrig övervåld från en polismakt men det förklarar våld. Rösta med Folkpartiet för ett Sverige där vi alla kan leva i fred och frihet.

Minoritetsregeringar är mer regel än undantag i Sverige

Alliansregeringen 2007-2010 var ett lysande undantag. Den enda andra svenska majoritetsregering sen jag kom till världen 1980 är regeringen Fälldin II. I övrigt har Sverige endast haft minoritetsregeringar och så lär det förbli även efter höstens val, är min starka gissning. 

I valrörelsen 2010 var chanserna goda att allianspartierna åter skulle vinna såväl en majoritet av rösterna och en majoritet av riksdagsmandaten. Fler väljare röstade på ett alliansparti 2010 än 2006 och det var fler som röstade på ett alliansparti än det var väljare som röstade på ett rödgrönt parti i båda dessa två val. Till och med så att skillnaden ökade och Alliansen stärktes mot de rödgröna partierna.

Allianspartierna backade sammanlagt 5 riksdagsmandat från 2006 till 2010. De rödgröna partierna backade 15 riksdagsmandat från 2006 till 2010! Vad kommer då att ske i de allmänna valen 2014? Ingen kan säkert veta förrän på valdagen. 

Fler och fler, tycker jag, ger uttryck för att de tror att det kommer bli stökigt efter valet. Ja, det är troligt. Valsystemet byggdes upp i en tid då Sverige hade 5 riksdagspartier (FP, S, M, C och V). Nu är det 8 (när KD, MP och SD tillkommit). Snart kanske 9 om F! gör sitt inträde också i Sveriges riksdag. Inga klara majoriteter är att vänta.

PM Nilsson i Dagens Industri skrev 17 juni 2014 om att Alliansen inte bör stänga dörren för MP. Han påpekar också att förhandlingsmaskineriet inom Alliansen (samordningskansliet) knäckt hårdare nötter än att foga samman de nya ståndpunkter MP skulle tillföra.

Som kommunpolitiker i Haninge där Folkpartiet nu i två mandatperioder samarbetet med Miljöpartiet och övriga Allianspartier så kan jag inte annat än hålla med, det går att hantera väldigt många frågor. Och skiljelinjerna mellan våra fem partier går på olika platser i olika frågor. Alliansen är på riksplanen väl samsnackade och många frågor finner sin lösning. Det är samtidigt fyra olika partier med varsin medlemskår och varsina politiska program. Ett femte parti med ännu några ståndpunkter går att hantera det också, för Sveriges bästa.

Socialdemokraterna ser ut att gå mot sitt värsta katastrofval i modern tid. EU-valets tapp för dem var ett i raden av bakslag. De sjunker inte endast i opinionsundersökningarna utan i val efter val.

Min uppfattning är, inte helt oväntat, att Sverige bäst utvecklas med ett starkare liberalt mandat i riksdagen. Jag söker ditt och andras stöd för fler liberala röster i Sveriges riksdag. Det leder förhoppningsvis till en återvald Alliansregering och det leder åtminstone till att inflytandet hos protektionister och bakåtsträvare hålls tillbaka, och allt däremellan.

Peter Olevik Dunder (FP)
Kandidat till Sveriges riksdag och Haninge kommunfullmäktige

På tisdag 1 juli samtalar Maria Wetterstrand och Lars Leijonborg om regeringsförhandlandets villkor (Plats: Mellangatan 54, Visby. Kl 10:30-11:30.)

Det offentliga samtalets gränser

Behövs gränser för vad som får sägas? Nja. Frågor måste få kunna debatteras, även sådana som står långt från mellanmjölk. Vad som är sant och inte måste få ifrågasättas men att ljuga där går gränsen.

Återkommande går Aftonbladets ledarsida och andra LO/S-anknutna över gränsen. På andra sidan har vi tvingats bevittna M-företrädare som gör våld på historien. Kanske är det därför dessa två partier är så stora? Om det är så kommer jag aldrig att företräda ett stort parti, för jag vägrar sjunka till den samtalsnivån.

LO-debattören Daniel Suhonens jämförelse av äldreboenden med GULAG har både konservativa Svensk Tidskrift och oberoende Dagens Samhälle pekat hål på.

Vi kan gilla olika, vi kan tycka olika, vi kan argumentera olika. Men debatten måste försöka hållas inom en anständighetens gräns där intellektuell hederlighet är riktmärket.

Peter Olevik Dunder
Riksdagskandidat (FP)

Byråkrati är en del av demokrati

Höstens stora rikspolitiska bråk har handlat om hur svensk lagstiftning om statens budget ska tolkas. Andra stora frågor som svensk skola så är partierna i stort överens om Folkpartiets skolpolitik, med ett eget lager av fernissa på ytan.

Märkligt kan tyckas. Men utfallet kanske är en följd av det som Viktor Barth-Kron beskrev i DN för en månad sedan, Jakten på den försvunna mitten.

Nu är den här frågan något allvarligare än att det endast berör en ytterst liten del av statens budget. Det är hela regelverket kring statens budget som står på spel! Hittills har för få inom media speglat detta och allvaret kring frågan. Obegripligt nog har riksdagsoppositionens företrädare tillåtits basunera ut sina pratminus utan att följdfrågor ställts. Äntligen kunde en vändning nyligen ses i tidningarna, även att röstningen i kammaren sedan blev nederlag för Sverige.

Både Folkbladets Widar Andersson (S) och Dagens Nyheters ledarredaktion (oberoende liberal) tog upp riksdagsförvaltningens rättsutredning och avkräver oppositionen ansvar.

Byråkratin gynnar demokratin, generellt och så även i detta fall. Att med allt annat än bred politisk enighet omkullkasta två årtionden av praxis som tjänat Sverige väl är hårresande. Vill de fyra oppositionspartierna (S, SD, MP och V) ha ett annat budgetregelverk kan de driva igenom en sådan lagstiftning. Nu försöker de sig på kortsiktiga politiska poänger, och saknar uppenbarligen ansvarskänsla. Beklagligt och beklämmande.

En from förhoppning är att väljare ska straffa S-SD-MP-V på valdagen i september nästa år. Politik i Sveriges lagstiftande församling, riksdagen, må gå i både den ena och andra ideologiska riktningen men det är med lag landet ska byggas.

---

Uppdatering 2013-12-12: Dagens Nyheters huvudledare idag tar också upp frågan, under rubriken Fortfarande hälften kvar. Även att det varken med den av riksdagen beslutade budgeten med höjd brytpunkt eller den av riksdagsoppositionen nu framröstade ändringen av den delen i budgeten är så att marginalskatten på arbete kommer "så lågt" som hälften kvar.

42! En placering som förpliktigar

Folkpartiets riksdagsvalsedel för Stockholms län och stad: 42. Peter Olevik Dunder, Haninge. 

Alla som läst Douglas Adams trilogi i fem delar förstår pressen det innebär att väljas till 42!

Ödmjukast,

Peter

Folkpartiets provval till riksdagen

Idag börjar provvalet till FP:s riksdagslista för Stockholms län och stad. Medlemmar kan logga in på mitt.folkpartiet.se och avlägga sin röst. Gå sedan vidare och arbeta för ett bättre Sverige. Vare sig du är medlem eller ej kan du engagera dig via kampanjteam.se eller genom att mejla kampanjteam@olevikdunder.se

Jag ställer upp i provvalet och i FP:s provvalstidning står följande 300 tecken:

Peter Olevik Dunder Haninge peter.olevik.dunder@liberal.se olevikdunder.se Liv i frihet och var och ens sökande av lycka. Mitt engagemang sträcker sig bortom kommungränsen. Jag verkar för fortsatt Alliansregering och en friare värld. Uppgiften är att bygga en bättre morgondag. Rösta i provvalet och kom med i mitt kampanjteam.se för fler liberala röster i Sveriges riksdag.

Mitt hem är i Handen (Haninge kommun). Lokalt självbestämmande är min vardag och ligger mig varmt om hjärtat. Samtidigt påverkar rikets styrelse oerhört och det är min uppfattning att de erfarenheter jag förvärvat i kommunen och försvaret vore gagnfulla i Sveriges riksdag.

Var och ens sökande av lycka och rätten att själv staka ut sitt liv är helt centralt. Men vi människor är också beroende av varandra. Ensam är inte starkt, ensam är bara ensam, har någon sagt och det tycker jag är talande. Tillsammans bygger vi en bättre framtid, tillsammans kan vi göra Sverige och världen bättre! Kom med och forma en ljusare framtid.

Peter Olevik Dunder (FP)

Nominerad till FP:s riksdagsprovval i Stockholm

Tack för nomineringen att delta som kandidat i Folkpartiets internprovval till Riksdagen!

Igår laddade jag på Facebook upp bilden på mejlet jag fick 19 juni och den första responsen var positiv. Till mitten av augusti ska mitt svar inkomma till kansliet och det kommer vara ett JA.

Nedan är 20-talet YouTube-filmer som spelades in inför internprovvalet 2009. Det lär komma nya filmer på min YouTube-kanal OLEVIKDUNDER; nya texter på bloggen och så vidare.

För den som inte kan bärga sig så finns ständigt nya texter på bland annat Folkpartiet Haninges blogg fphaninge.se och på kommunledningen.se med mera.

Politik och rollen som politiker är det arbete som sker i vardagen, inte bara fagra löften givna kort innan ett val. I tidningen Skärgården och Mitt i Haninge figurerar jag oftast; det händer även att NynäshamnsPosten och andra fångar upp några citat. Det finns således sida upp och sida ner att ta del av för den som vill se vad som sker i den politiska vardagen.

Nu åter till sommarledigheter, för även om jag och andra politiker knappast är helt lediga så behövs vila emellanåt för att sedan göra tempoökningar.

Glad sommar och återigen tack!
Peter Olevik Dunder (FP)

Engagera dig för försvaret

Är du intresserad av huvudstadens försvar eller rätt och slätt av hushållning med offentliga medel? Vad som, gå med i ett politiskt parti! 

Välj det som bäst stämmer med din övertygelse, och påverka för ännu är vi för få som står upp för allmänintressen.

Jag hör vissa Haningepolitiker (från olika partier) åter lufta tankar om att (kommunen borde) verka för att staten ska lägga ner Berga samt stänga Utö. Jag tycker det vore djupt olyckligt och jag motsätter mig den linjen. Dessutom är min bedömning att dessa politiker bedrar sig när de tror att staten skulle släppa Utö som behållits genom många regementsnedläggningar.

Min uppfattning är att Haninge garnison, från dagens nivå, bör fortsätta öka.

Peter Olevik Dunder (FP)

Länk: Bli medlem