tisdag, oktober 20, 2015

Valet i Kanada 2015 - Jordskredsseger för liberalerna och proteströster mot de konservativa


Här länkar till det jag skrev om valet i Danmark 2015 och med anledning av valet i Finland 2015. Nu till Kanada, där jag helt kort varit med och valarbetat.

Liberalerna i Kanada har under Justin Trudeaus ledning kammat hem segern. Välkommet och väl förtjänt, tycker jag. Sen bör resultatet analyseras innan det slutligt kan fastslås vems förtjänst något är. Orsak och verkan. 

Liberalerna går i och med detta federala parlamentsval från rekordusla siffror (34 mandat, 2011) till egen majoritet med god marginal (184 mandat, 170 krävs för egen majoritet 2015). I segeryran och den delade glädjen vi liberaler från andra länder känner med Kanada så bör funderas en del på vad som givit detta utfall. Vad är egen förtjänst och vad är t.ex. väljares leda på dem som suttit vid makten. Jag tror den typen av tankar och ödmjukhet inför komplexiteten är viktig att ha med sig. För även med en lysande kampanj och politiska förslag som vinner brett gehör så spelar det roll vad övriga partier gjort, gör och säger sig vilja göra. Inget parti eller förslag existerar i ett vakuum, och varje land och tid har sina egna förutsättningar - även om det kan låta lite svepande att säga så.

Justin Trudeau sa i sitt segertal ett antal saker som jag tycker bör lyftas fram särskilt: 

  • Det ena han sa var att de konservativa är inte våra fiender, de är våra grannar. Klokt tycker jag men kan ses i kontexten av att kampen om makten är vunnen och att den tillträdande premiärminister växlar över från partiledare till statsman. Liknande ordalag kom från NDP:s partiledare, med att valrörelser lyfter fram skillnader men att nu är det tid för att samlas. 
  • Det andra var att av de personer som runt om i landet klivit fram och utsatt sig för att vara kandidater så är nu 338 valda, och som premiärminister kommer Trudeau lyssna till var och en av dessa parlamentsledamöter. Temat är snarlikt. Det här senare ser dock till att bygga en långsiktig politisk bas som också kan överleva minoritetsstyre. Jag tror också att det kan vinna respekt hos många på kort sikt att så tydligt staka ut vägen som hela Kanadas premiärminister.


Trudeau, född 1971, är uppvuxen med en far som var premiärminister från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Till skillnad mot Förenta staterna så går politik inte i dynastier i Kanada. Trudeau är undantaget som bekräftar regeln. Med sig har han ett positivt laddat efternamn och när avgående premiärministern Stephen Harper bestämde att valrörelsen skulle bli 11 veckor, istället för de här brukliga 4 veckorna, så fick Justin Trudeau utrymme att bygga på folkets förtroende. Tanken från Harper och de konservativa var förmodligen att kunna spendera mer pengar än sina motståndare och på så sätt vinna. Det socialdemokratiska NDP å sin sida försökte spela på att de gått bra för dem i valet 2011 då liberalerna gick uselt och att NDP därför borde vara Harperkritikernas förstahandsval. Tji fick NDP, för när valrörelsen plockade upp fart så gav liberalernas kampanj framgångar som födde nya framgångar och då föll den socialdemokratiska kampanjens tänkta komparativa fördel.

Positiva budskap var ytterligare en sak Trudeau och andra liberaler lyft. Vi nöjer oss inte. Kanada kan bättre. Vi vill detta, detta och detta. (Snarlikt budskapsformatet från Folkpartiet liberalerna i Stockholms län 2014, men med olika valutgång.)

Liberalerna är de som kan driva igenom riktig förändring var ett av budskapen. Underförstått att med socialdemokraterna blir så inte fallet. Resonemanget bygger säkert delvis på politiska förslag men också på valsystemet. För att få ett mandat måste partiets kandidat vinna flest röster i sin valkrets och den som kommer två ställs lottlös. Westminstersystemet kort och gott, det vill säga en demokrati baserat på den brittiska formen av parlamentarism.

Parlamentet i Ottawa kommer nu att bestå av ledamöter från fem partier. Fördelade såsom framgår av tabellen här nedan. (Källa: enr.elections.ca) Skillnaderna mellan partiernas väljarstöd och mandatfördelningen är en sak att titta på. Det andra är som jag skrivit om ovan, vad som byggt väljarstödet.




Vad är det då vi ser? 

Det är ett utslag av Westminstersystemet. Liberalerna gick bra och är ett 40-procentsparti. De vann samtidigt 184 av 338 valkretsar varför en majoritet av parlamentsledamöterna som kommer skickas till Ottawa är liberaler. Socialdemokratiska NDP ett 20-procentsparti, men deras utdelning i mandat blott en fjärdedel av liberalernas. Hennes majestäts lojala opposition (det heter så i Kanada) kommer nu att bli de Konservativa som är ett 30-procentsparti både i väljarstöd och mandat.

Det vi ser är också ett liberalt parti som samlat starka kandidater och med en karismatisk ledare (gymnasielärare i drama) som levererar en berättelse om ett bättre Kanada. Det är genuint och det går igenom.

Samt att vi ser taktikröstande från en del sossar som vill bli ev med de konservativa. Det är jordskredsseger men den är kryddad med proteströster som spär på valframgången.

Jag återkommer i ett nytt blogginlägg om hur det var att kampanja här i Kanada.

Peter Olevik Dunder
volontär i liberalen Bill Morneaus kampanj

Etiketter:

söndag, oktober 18, 2015

Väljaropinionen där alliansen nu är större än de rödgröna säger väldigt lite

Alliansen större än de rödgröna, oktober 2015. (SvD/Sifo) Läget var det omvända under tidigare mellanvalsperioder. Det där med att ligga över i en mätning ska inte tas som intäkt för att valresultatet blir detsamma. En del att kommentera finns ändå:
Den nedåtgående trenden över tid för S håller i sig. Valresultatet 2014 var förmodligen bara en tillfällig utplaning när 2010 års resultat med en liten marginal till godo tangerades. För ögonblicket är S på "Julholt-nivå" och de kan förmodligen repa sig något, men att de skulle ta sig tillbaka till något i nivå med 2006 års valresultat ser jag som osannolikt. 
KD kommenteras av SvD/Sifo ha gått upp andra mätveckan, vilket EBT-stab nog vill ha till en DÖ-effekt men det torde lika gärna kunna vara att KD ens fått media pga av rikstinget. Och den som tror att alliansen har ett stabilt övertag på de rödgröna inför ett ev extra val har fel, av flera skäl varav jag här nämner ett; KD behöver fortfarande stödröster från andra allianspartiers sympatisörer för att klara 4-procentsspärren och utan KD i riksdagen behålls en rödgrön relativ majoritet. Det där med fyra allianspartier är ett risktagande för svensk borgerlighet (icke-socialister).
M väljartapp vägs upp av ett tillflöde av stöd från tidigare S-väljare. Jag tror M-ledningen har dödskoll på det och även om jag i sak tycker det är trevligt att M-stämman beslutat att M äntligen ska sluta blockera övriga allianspartiers förslag att reformera 1970-talslagstiftningen kring arbrtsrätt så tror jag det är ett taktiskt felval för M om de vill fortsätta vinna väljare utanför alliansen. Ny politik där gör att november därför blir en än mer intressant mätmånad. Särskilt SCB:s stora mätning som kommer till advent.

Peter Olevik Dunder

Ps. Ta ställning!

Etiketter: ,