December på nytt, men utan en överenskommelse

Det kan tyckas gå inflation i inlägg om Decemberöverenskommelsen (populärnamn/förkortning: DÖ) så det gäller att trycka ut dem. Likt sedlar med allt högre valör i en ekonomi med skenande inflation. För sånt som hyperinflation är åtminstone vad jag brukar förknippa med politiskt koas. Nu tror jag inte Sverige riskerar varken inflation eller allt för mycket politisk instabilitet. Stökigt har det redan varit också när DÖ ännu var i kraft. Till och med så att lite inflation vore välkommet, men det det lär inte bli resultatet.

Här länk till mitt förra inlägg om DÖ, från april i år. En galet lång text mer på temat skriva av mig än varsågod och läs. Sist här lägger jag några länkar till andra som skriver på temat också, för det finns att läsa på många håll om vad sker eller borde ske. Flera betydligt fåordigare än jag här.

KD:s Ebba Busch Thor öppnade Pandoras ask. Det gläntades på den innan av henne varpå både Jan Björklund och Anders W Jonsson försökte mana till sans.

Rätt eller fel spelar mindre roll, nu ska det hanteras och har hanterats i snart två månader. Därför sträcks händer och talas allt varmare om samarbete. Det påminner om tidigare snack, men den här gången kan det faktiskt vara något mer substans bakom orden. Migrationsöverenskommelsen visade det.

Ett år har gått sen valet och det moderata DÖ-projektet som skulle rädda allt har gått i graven. Blockpolitiken grumlas lite och ordet blocköverskridande är på allt fler partiledares läppar.

Samtidigt ska sägas att i politikens värld (bildligt, för vi lever alla i samma värld) så är ett uttalande om en utsträckt hand oftare en handske som är kastad istället för att vara det som bokstavligen sagts. Samarbete låter bra, liksom orden investering eller satsning. Politik är dock mer än vad som sägs, det är också vad som uttalas underförstått och det som förblir outtalat. 

Uppgörelser görs i slutna rum av den enkla anledning att vi människor fungerar så. Inget ont om politik eller politiker för vad det visar är att de som ska göra upp om stora frågor är precis lika mänskliga som du och jag.

Spelpjäserna har slagits ut över spelbrädet. Björklund beskriver det läge som skulle underlätta för S att förhandla med allianspartier, dvs ge MP foten. Samtidigt är det ett läge som är utlämnande för S varför det förmodligen är en högoddsare. Utlämnande för att MP och V liksom övriga partier får ett förändrar förhandlingsläge mot S.

Finansmarknadsminister Bolunds öppning för att släppa V då? Det är en förhandlingsmarkering och inget mer än så. Löfven är den som skulle kunna sätta tyngd bakom sådana ord och han har idag markerat att V är goda kamrater ännu. Till 2016 kanske vi får sen en vårproposition utan V, men det beror förmodar jag på hur mycket S kommer våga förlita sig på alliansens partier. Skakigt läge där eftersom KD gjort klart att den som tar i hand med dem bör räkna sina fingrar efteråt.

Inget lär med andra ord hända på regeringsfronten. Löfvens belackare kommer kalla honom svag för det och hejarklacken kalla honom statsman. Vad som skulle ge stabilitet för landet, oavsett hur statsministerns det ena eller andra, vore att S&M samlade sig till storkoalition men där talar vi om högoddsare i kubikskvadrat. Snöd partinytta spelar där in och väger ännu så längre tyngre för bägge parter än att nå en handlingskraftig regering.

Svensk politik blev, för att lyfta något positivt, åtminstone för stunden lite mer intressant att följa och för ögonblicket påverkas inte landets styre. På lite längre sikt kan tyvärr inte nyval uteslutas och det, om något, vore ett underbetyg för alla som idag sitter i Sveriges riksdag. Regeringskriser är en sak och det tror jag vi får räkna med, men nyval bör undvikas. 349 personer har nämligen betalt för att finna lösningar.

Länkar:

• PM Nilsson i Dagens industri fortsätter vurma för en storkoalition S&M. En god idé som också föreslagits på andra håll, men i retoriken svårt att ro hem för de två inblandade parterna. Nilsson gör liksom Jan Björklund det självklara konstaterande att MP bör lösgöras från bojorna i Rosenbad för att förbättra förhandlingsmöjligheterna för S. Även om MP blir kvar i regeringen, vilket är troligt, så försvagas de i förhållande till S när deras förhandlingsläge nu blivit avsevärt sämre.

• Niklas Frykman (FP) Eskilstuna citerar Thorbjörn Fälldin "att föra en politik i folkflertalets intresse", samtidigt som Frykman är uttalar det Anna Kindberg Batra svävar på målet kring nämligen frågan om M i riksdagsbehandlingen tänker sig att bryta ut delar av regeringens budgetförslag. Olyckligt om Kindberg Batra gör såsom Frykman med flera föreslår. Budgeten bör tas i ett klubbslag, så länge lagen ser ut som den gör. Den som önskar ändra praxis bör inte bryta den utan byta den. S, V, MP och SD gjorde fel 2013 men två fel blir inte ett rätt bara för att M skulle göra likadant. Gillar de inte lagen bör de istället ändra den och jag förespråkar en lösning av dansk modell där regeringen förhandlar statens budget i Folketinget (Danmarks parlament).

• David Nyström i Gävle Dagblad gjorde två inlägg (här, oktoberrevolution och här, majoren tar kommandot) där han driver tesen att FP står när S och i det närmaste borde ersätta MP som förhandlingspart. Läsvärda texter men mer opinionsbildande än sakligt återgivande kan jag tycka, men så är det en ledarsida också.

• Slutligen, Svend Dahl i Dalarnas Tidning. En fenomenal rubrik! Smaka på: "Vi vet att de inte vill DÖ men inte om de nu vill leva." Dahl gör resolut upp med många av DÖ-motståndarnas ovilja att se politiken som flera drag i ett pågående spel. Motståndet var en snuttefilt och nu är den borta. Dags att torka gråten och kanske champagnen ur ögonen, kan jag tycka, och börja leta vägar framåt. För oavsett vem som är statsminister så är alla 349 folkvalda ansvariga för att bidra till ett bättre Sverige. 

Sveriges stöd till Frankrike är helt avgörande, men inte för Frankrike utan för Sverige

Utrikesnämnden har sammanträtt; det vill säga statschefen, talmannen och 9+9 riksdagsledamöter. Med dem hörda har regeringen svarat positivt på Frankrikes begäran att lämna stöd. 

Vad Frankrike sen lämnar för önskemål i detalj till Sverige är en senare fråga och av underordnad betydelse. Det viktigaste är Sveriges tillmötesgående och skyndsamma svar också när detaljerna kommer. Det handlar nämligen om Sveriges trovärdighet, ett område vi som land har lämnat en del att önska från 1800-talet och framåt.

Lissabonfördraget (artikel 42.7 och 222) skapar ett politiskt tryck på Sverige att lämna stöd. Delvis för att Sverige skrivit på fördraget men främst för att vi som land sen år 2009, både regering Reinfeldt och regeringen Löfven, uttalat att vi kommer att komma till andra EU-medlemsländers och nordiska länders hjälp samt uttalat att vi förväntar oss att de agerar på samma sätt. 

Inte osannolikt en av anledningarna till att Danmark och Norge på 1940-talet valde NATO istället för en nordisk försvarsunion var att Sverige gång på gång i historien duckat undan att komma till de andras undsättning. Ett upprepande nu skulle bränna broar, vara ännu en förlorad livlina och allt vad som går att uppbringa i metaforväg. För Sveriges är det helt avgörande att vi som land uppfattas som pålitliga denna gång.

Här några artiklar på området:

2015-11-17 Sverige kan inte tvingas ge militärt stöd till Frankrike. DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström beskriver kärnfullt ramverket kring stödet till Frankrike.

2015-11-17 Utrikesnämnd på Kungliga slottet. Kungahuset beskriver på sin webbplats vad en utrikesnämnd är framom att beskriva innehållet vid dagens sammanträde.

2015-11-17 President Niinistö: Begäran är pinsam för Finland. Citatet syftar på den finska lagstiften som också försvårar finsk-svenskt militärt samarbete. Mer intressant det president Niinistö lyfter kring att Frankrike väljer EU och artikel 42.7 istället för NATO och artikel 5. 

En sak kan vara att skapa en tyngdpunktsförflyttning till EU, vilket är det president Niinistö lyfter. En annan skulle kunna vara att inte hamna i att ses som en kopia av 9/11. Omvärldsläget är också ett annat idag än 2001 så att aktivera NATO:s artikel 5 och ens riskera ett magert utfall skulle kunna väga tungt till fördel för Lissabonfördraget. Varför riskera att visa blottor i en säkerhetspolitisk lösning med högt förtroende när det går att med ett lägre risktagande få samma, eller bättre utfall, genom EU.

Peter Olevik Dunder

En spaning bortom Migrationsöverenskommelsen, vad kan tänkas ske sen?

Svenska statens ekonomi står sig stark också vid mer än fördubblade utgifter för flyktingmottagande. Ungefär så skriver Anders Billing i Fokus (Nov 3, 2015 nr 44) under rubriken "Krisen är störst på kanslihuset" och jag är benägen att dela den uppfattningen. En utgiftsökning motsvarande hela försvarsbudgeten är -bevisligen- hanterbar också på ett år. Problemen/utmaningarna nu handlar därtill om sånt pengar svårligen kan lösa; begränsade tillgång på lämplig logi med mera. Det sitter inte i pengarna. Åtminstone inte för de närmsta åren. Utmaningarna ligger istället några år framåt i tid.

10 000-tals människor lämnar då språkutbildningar och yrkeskurser för att sen vänta en till två mandatperioder på att släppas in på arbetsmarknaden. En personlig katastrof för var och en som berörs samt ökade kostnader för den kommun där de bor. Det knyter sig i mig. Alla dessa människoöden. Statistiken är så talande och det är inga färska siffror som uppstått av att många kommit nu. Nej detta är vad som kan avläsas bakåt i tid. Ändå görs väldigt lite för att ändra det. Här behövs reformer! Gärna mindre justeringar, utvärderingar och utredningar. För sånt kan ge effekt. Problemet är om frågor på förhand avfärdas eller helt förnekas, vilket ibland sker i den politiska debatten.

Migrationsöverenskommelsen mellan sex partier i all ära men den behöver följas av fler överenskommelser. Ett sätt att ta sig an utmaningar kommande år kan självfallet vara att använda statens så kallade reformutrymme till att fortsätta kompensera kommuner för utgiftsökningar men jag tror det vore såväl mänskligt som ekonomiskt att föredra reformer på arbetsmarknaden med mera. Och sånt underlättas väsentligt av breda överenskommelser. Sådana handlar om att ge och ta. Då kan motståndarlägrets förslag x, y eller z (kanske under visst gny) accepteras. För det som annars vore otänkbart blir plötsligt möjligt när varje part inte längre är fånge i politiska slagord. Hedras överenskommelsen byggs sen förtroende inför nästa förhandling och så vidare. Lite det allianspartierna byggt upp sinsemellan under ett decennium, och varför KD (och delvis M) skapar sådana problem nu.

Åter till breda överenskommelser. Vad är det då som komma skall? Avtalsrörelsen pågår nu och en svensk regering skulle knappast våga sig på trepartssamtal (som regeringen Sipilä i Finland). Dessutom vore det för sent att skjuta in något sådant nu. Ståndpunkter ska deklareras tidigt och tydligt. Däremot tror jag att vi kommer se sånt när avtalen slutits och arbetsfred råder. Förmodligen ser kanslihuset det också vilket knappast gör vardagen enklare för dem, med kopplingen S/LO. Det kanske till slut ändå blir det som presenteras i någon av de kommande breda uppgörelserna. Reformer för 2020-talets arbetsmarknad istället för 1970-talets. Statens ekonomi står sig stark genom åren med alliansbudgetar och Göran Perssons tid dessförinnan. Ska det sen hålla långsiktigt behöver Sverige stärka konkurrenskraften och där som så ofta annars kan vi dra nytta av våra nordiska grannländer, i det här exemplet Finland, men det kan vara Flexicurity från Danmark (dvs gott omställningsstöd oavsett fack och arbetsgivare) eller villkor för vårdpersonal i glesbygd från Norge (som gör att personal väljer att stanna längre, se Fastlegeordningen). Tillsammans bygger vi framtiden här i Sverige och Norden. En ljusare framtid.

Peter Olevik Dunder

Valet i Kanada 2015 - Jordskredsseger för liberalerna och proteströster mot de konservativa

Här länkar till det jag skrev om valet i Danmark 2015 och med anledning av valet i Finland 2015. Nu till Kanada, där jag helt kort varit med och valarbetat.

Liberalerna i Kanada har under Justin Trudeaus ledning kammat hem segern. Välkommet och väl förtjänt, tycker jag. Sen bör resultatet analyseras innan det slutligt kan fastslås vems förtjänst något är. Orsak och verkan. 

Liberalerna går i och med detta federala parlamentsval från rekordusla siffror (34 mandat, 2011) till egen majoritet med god marginal (184 mandat, 170 krävs för egen majoritet 2015). I segeryran och den delade glädjen vi liberaler från andra länder känner med Kanada så bör funderas en del på vad som givit detta utfall. Vad är egen förtjänst och vad är t.ex. väljares leda på dem som suttit vid makten. Jag tror den typen av tankar och ödmjukhet inför komplexiteten är viktig att ha med sig. För även med en lysande kampanj och politiska förslag som vinner brett gehör så spelar det roll vad övriga partier gjort, gör och säger sig vilja göra. Inget parti eller förslag existerar i ett vakuum, och varje land och tid har sina egna förutsättningar - även om det kan låta lite svepande att säga så.

Justin Trudeau sa i sitt segertal ett antal saker som jag tycker bör lyftas fram särskilt: 

• Det ena han sa var att de konservativa är inte våra fiender, de är våra grannar. Klokt tycker jag men kan ses i kontexten av att kampen om makten är vunnen och att den tillträdande premiärminister växlar över från partiledare till statsman. Liknande ordalag kom från NDP:s partiledare, med att valrörelser lyfter fram skillnader men att nu är det tid för att samlas. 
• Det andra var att av de personer som runt om i landet klivit fram och utsatt sig för att vara kandidater så är nu 338 valda, och som premiärminister kommer Trudeau lyssna till var och en av dessa parlamentsledamöter. Temat är snarlikt. Det här senare ser dock till att bygga en långsiktig politisk bas som också kan överleva minoritetsstyre. Jag tror också att det kan vinna respekt hos många på kort sikt att så tydligt staka ut vägen som hela Kanadas premiärminister.

Trudeau, född 1971, är uppvuxen med en far som var premiärminister från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Till skillnad mot Förenta staterna så går politik inte i dynastier i Kanada. Trudeau är undantaget som bekräftar regeln. Med sig har han ett positivt laddat efternamn och när avgående premiärministern Stephen Harper bestämde att valrörelsen skulle bli 11 veckor, istället för de här brukliga 4 veckorna, så fick Justin Trudeau utrymme att bygga på folkets förtroende. Tanken från Harper och de konservativa var förmodligen att kunna spendera mer pengar än sina motståndare och på så sätt vinna. Det socialdemokratiska NDP å sin sida försökte spela på att de gått bra för dem i valet 2011 då liberalerna gick uselt och att NDP därför borde vara Harperkritikernas förstahandsval. Tji fick NDP, för när valrörelsen plockade upp fart så gav liberalernas kampanj framgångar som födde nya framgångar och då föll den socialdemokratiska kampanjens tänkta komparativa fördel.

Positiva budskap var ytterligare en sak Trudeau och andra liberaler lyft. Vi nöjer oss inte. Kanada kan bättre. Vi vill detta, detta och detta. (Snarlikt budskapsformatet från Folkpartiet liberalerna i Stockholms län 2014, men med olika valutgång.)

Liberalerna är de som kan driva igenom riktig förändring var ett av budskapen. Underförstått att med socialdemokraterna blir så inte fallet. Resonemanget bygger säkert delvis på politiska förslag men också på valsystemet. För att få ett mandat måste partiets kandidat vinna flest röster i sin valkrets och den som kommer två ställs lottlös. Westminstersystemet kort och gott, det vill säga en demokrati baserat på den brittiska formen av parlamentarism.

Parlamentet i Ottawa kommer nu att bestå av ledamöter från fem partier. Fördelade såsom framgår av tabellen här nedan. (Källa: enr.elections.ca) Skillnaderna mellan partiernas väljarstöd och mandatfördelningen är en sak att titta på. Det andra är som jag skrivit om ovan, vad som byggt väljarstödet.

Vad är det då vi ser? 

Det är ett utslag av Westminstersystemet. Liberalerna gick bra och är ett 40-procentsparti. De vann samtidigt 184 av 338 valkretsar varför en majoritet av parlamentsledamöterna som kommer skickas till Ottawa är liberaler. Socialdemokratiska NDP ett 20-procentsparti, men deras utdelning i mandat blott en fjärdedel av liberalernas. Hennes majestäts lojala opposition (det heter så i Kanada) kommer nu att bli de Konservativa som är ett 30-procentsparti både i väljarstöd och mandat.

Det vi ser är också ett liberalt parti som samlat starka kandidater och med en karismatisk ledare (gymnasielärare i drama) som levererar en berättelse om ett bättre Kanada. Det är genuint och det går igenom.

Samt att vi ser taktikröstande från en del sossar som vill bli ev med de konservativa. Det är jordskredsseger men den är kryddad med proteströster som spär på valframgången.

Jag återkommer i ett nytt blogginlägg om hur det var att kampanja här i Kanada.

Peter Olevik Dunder

volontär i liberalen Bill Morneaus kampanj

Väljaropinionen där alliansen nu är större än de rödgröna säger väldigt lite

Alliansen större än de rödgröna, oktober 2015. (SvD/Sifo) Läget var det omvända under tidigare mellanvalsperioder. Det där med att ligga över i en mätning ska inte tas som intäkt för att valresultatet blir detsamma. En del att kommentera finns ändå:

Den nedåtgående trenden över tid för S håller i sig. Valresultatet 2014 var förmodligen bara en tillfällig utplaning när 2010 års resultat med en liten marginal till godo tangerades. För ögonblicket är S på "Julholt-nivå" och de kan förmodligen repa sig något, men att de skulle ta sig tillbaka till något i nivå med 2006 års valresultat ser jag som osannolikt. 

KD kommenteras av SvD/Sifo ha gått upp andra mätveckan, vilket EBT-stab nog vill ha till en DÖ-effekt men det torde lika gärna kunna vara att KD ens fått media pga av rikstinget. Och den som tror att alliansen har ett stabilt övertag på de rödgröna inför ett ev extra val har fel, av flera skäl varav jag här nämner ett; KD behöver fortfarande stödröster från andra allianspartiers sympatisörer för att klara 4-procentsspärren och utan KD i riksdagen behålls en rödgrön relativ majoritet. Det där med fyra allianspartier är ett risktagande för svensk borgerlighet (icke-socialister).

M väljartapp vägs upp av ett tillflöde av stöd från tidigare S-väljare. Jag tror M-ledningen har dödskoll på det och även om jag i sak tycker det är trevligt att M-stämman beslutat att M äntligen ska sluta blockera övriga allianspartiers förslag att reformera 1970-talslagstiftningen kring arbrtsrätt så tror jag det är ett taktiskt felval för M om de vill fortsätta vinna väljare utanför alliansen. Ny politik där gör att november därför blir en än mer intressant mätmånad. Särskilt SCB:s stora mätning som kommer till advent.

Peter Olevik Dunder

Ps. Ta ställning!

Frigör resurser från Radiotjänst i Kiruna AB för ökad samhällsnytta

Fått det årliga samtalet/besöket/brevet från Radiotjänst i Kiruna AB. Jag har slutat tycka att det är tröttsamt, däremot fortsatt att ta 1 minut av den i andra änden av luren och förklarar min syn på föråldrad teknik och att jag har för avsikt att höra av mig om jag mot all förmodan skulle skaffa tv. Särskilt tidigare då jag som kommunpolitiker var en offentlig person, men även nu. 

Hoppas det Peter, var svaret jag fick och så avslutades vårt 1 minut och 21 sekunder långa samtal. Nu fortsätter jag med ämnet här – öppet för alla att läsa. Håll till godo. Till att börja med: Du kan vara lugn, du okände radiopejlare, jag är emot systemet men verkar inom det.

Jag har inte bott med tv sedan 2005 (då sambo), aldrig ägt en ångmaskin heller och avser inte skaffa mig varken det ena eller det andra 2015. Föråldrad teknik om än med viss charm. 

Tidigare tyckte jag att det var tröttsamt när Radiotjänst hörde av sig. Numera himlar jag istället lätt med ögonen och tycker synd om dem. Cirka 300 personer sysselsatta med att administrera en tjänst som inte ger något som helst mervärde till samhället. (Detta säger jag självfallet inte till dem, utan skriver det här istället, det är nog synd om dem.)

Det jag tycker borde göras är enkelt: Lägg ner Radiotjänst i Kiruna AB! Det skulle frigöra uppåt 300 årsarbetskrafter som istället kan komma samhället till nytta. Intäkter för Public service kan effektivare och mer rättvist tas in via skattsedeln istället.

Radio- och tv-avgiften betalas av många hushåll med tv men inte av alla. Numera är den 2 216 kronor per hushåll och år, oavsett inkomst eller antal personer i hushållet. Studenter, fattigpensionärer och ensamstående föräldrar betalar var och en lika mycket i kronor som ett välbeställt par i medelåldern. Fördelningspolitiskt torde sånt vara en så kallad "no brainer". Lägg därtill att den som vill vara oärlig helt kommer undan avgiften. Knappast ett juste sätt att finansiera offentlig verksamhet.

Det är riksdagen som beslutar om fördelningen till de olika programföretagen. Så skriver Radiotjänst på sin webbplats. Ändå argumenteras ibland för att licensfinansiering ger en större frihet än skattefinansiering. Ett uppenbart nonsens argument sett till att det är Sveriges riksdag som fattar bägge besluten. Statsbudgeten tas varje höst och justeras varje vår. För den som (fortsatt) vill frikoppla Public service från statsbudgeten så behövs lagförslag som förändrar regelverket, men lagar måste ändå ändras för att Radiotjänstverksamheten ska kunna läggas ner så det är ett arbete som i alla lägen behöver göras.

Enkelt uttryckt är vad som krävs att riksdagen tillåter sig själva att fatta ett separat flerårigt finansieringsbeslut och att det läggs utanför den ordinarie statsbudgeten. Det kan uppfattas som riskfyllt med tanke på den öppning som där ges för att kringgå budgetregler, men med en klok utformning av regelverket kan sådana problem hanteras. En positiv bieffekt vore att ett sådant regelverk också skulle kunna bli föremål för tillämpning vid större infrastrukturprojekt eller inköp av försvarsmateriel. Men det får bli ett ämne för ett nytt blogginlägg.

Inte pampigt som Riksdagens högtidliga öppnande men större skillnad i människors vardag

Varje höst kan vi ta del av nyhetsrapporteringen kring Riksdagens högtidliga öppnande. Statschefen talar, statsministern talar, kulturprogram kablas ut och riksdagsåret tar sin början för våra 349 riksdagsledamöter. Vad det lider fattas där beslut som i förlängningen har påverkan på oss medborgare – direkt och indirekt.

Nog är det stort och det tilldrar sig med rätta ett visst intresse. Jag ska dagen till trots skriva några rader om det färre uppmärksammar, men som ofta gör större skillnad i vardagen, nämligen det som sker i Sveriges 290 kommuner.

Runt om i vårt avlånga land har fullmäktigeförsamlingar börjat ha sina första möten efter sommaruppehållet. Några kom igång i augusti, andra i september men nu är det på rull den kommunalpolitiska vardagen. Det är arbetsgivarpolitik för vad som ofta är kommunens största arbetsgivare, det är beslut om du ska betala 17 kr eller 22 kr per intjänad 100-lapp i kommunalskatt och det är diskussioner om enskilda skolgårdar, fartgupp och om grannens altan. Stort som smått och från knastertorrt till stundtals eldfängt.

För en kommun av Haninges storlek stipulerar lagen att fullmäktige ska ha minst 61 ledamöter. För Stockholms kommun finns specialregler som säger att det ska vara 101 ledamöter. Folkvalda är de alla. Direkt valda av oss - folket - i allmänna val var fjärde år.

Till skillnad från ledamöterna i Sverige riksdag så är fullmäktigeledamöterna i kommuner, landsting och regioner fritidspolitiker i grunden. Det här är alltså personer som till vardags gör något annat för sitt levebröd och sedan på sin fritid arbetar för vår gemensamma väl. Med olika inriktning, olika bra och som sammanfattning kan användas klyschan att vi har de politiker vi förtjänar. Vissa säger att vi förtjänar bättre, men se då är det bara att ta ett steg fram. Gör det! Trenden över tid har varit att medlemstalen i partierna minskar vilket kan ses som en utmaning för hur det offentliga Sverige ska styras. För dig som läser här, se det som en möjlighet. Det går lättare att påverka. Här har du chansen att göra mer skillnad för hemorten.

När du läser vidare här, håll i minnet att jag varit i kommunpolitiken på heltid i 7 år. Min vardag då är inte vad du kommer att möta av att lösa medlemskap i valfritt parti. Min vardag nu när jag lämnat mina politiska uppdrag stämmer bättre med hur en fritidspolitiker har det.

I somras gjorde jag mitt sista sammanträde som ledamot i Haninge kommunfullmäktige. Efter 10 år som Haningebo, varav 5 år som fullmäktigeledamot, så bar flyttlasset av utanför kommungränsen. Både 5 och 10 år är en inte oansenlig del av mitt 35-åriga liv. Roliga år, men åren i politiken var också uppslukande. 3-4 kvällar per vecka och något, om än aldrig så litet, i stort sett varje helg. Sån var min vardag. Oerhört stimulerande men inte helt familjevänligt. Fritidspolitiker däremot kan utan svårighet leva i bägge världar – politikens och hemmets.

Balansgången för individen som är arvoderad på vad som är en betydande del av heltid liknar vissa krävande arbeten. Politik är samtidigt ofta något av ett kall, vilket lätt kan ge motivation till ett stort tidsuttag. När du börjar nosa på vad ett medlemskap och eller ett engagemang skulle innebära kan du lugnt ta det i små steg varefter det passar med övrigt.

Någon idé om att frälsa världen är på intet sätt nödvändigt för att engagera sig partipolitiskt. Till och med så att det kan vara mer allmänbildade än opinionsbildande att kliva in i en partiförening. Det var min upptäkt när jag som 25-åring gick med i ett parti. 

Jag hade bankat ner bopålarna i Haninge och ville därför engagera mig i lokalsamhället. Föreningsvan som jag var redan då sen mer än 10 år så hade jag en bild och en förförståelse för vad jag skulle möta på de politiska mötena. Ack så fel jag hade. En rejält stor behållning som jag helt missat att förutse var allt jag lärde mig om min nya hembygd Haninge.

Nu gör jag den resan lite på nytt. Igår kväll lyssnade jag tillsammans med andra partimedlemmar från Norrmalm till oppositionsborgarrådet Lotta Edholm. Det var väl spenderade 1,5 timmar. Också lättsamt avgränsat för det finns inga förpliktelser från min sida. Detta med politiken är (numera) en bland andra hobbys. Ikväll var det korpfotboll och imorgon efter jobbet är det ultralätt flyg tillsammans med hustrun. 

Vi kan alla alltid göra något. Kommunpolitik på olika engagemangsnivå är en av många saker. Det är samtidigt något jag rekommenderar alla att överväga och gärna också prova på några gånger under livet. En demokratisk grundbult i Sverige är det kommunala självstyret som till och med är inskrivet i regeringsformens första paragraf (1 §). En av Sveriges fyra grundlagar. Det är alltså ingen annan som ska komma utifrån och styra oss i vår kommun. Politiker bor följaktligen i kommunen de verkar. Jag har fått den frågan så många gånger varför jag skriver ut det i klartext här. Du och jag kan – när det passar i livet – ta det där steget fram.

Folket väljer fullmäktigeledamöter som alla bor i kommunen. Utifrån valresultatet och överläggningar mellan partierna i kommunen väljs sedan någon eller några som arbetar på heltid eller deltid med politik. Där är det fullmäktige som väljer vilket gör att kommunalråd i sig inte är folkvalda, men väl förtroendevalda. Bor i kommunen gör de dock alltid. Fullmäktige väljer också personer till platser i kommunala nämnder. Där som i fullmäktige talar vi om fritidspolitiker, i huvudsak. Dessa utgör den stora massan av politiker i Sverige och besluten de är med och fattar påverkar förskolan du har runt knuten och äldreboendet en äldre släkting bor och kranvattnet du har hemma och mycket mycket mer.

De möts inte av paradklädda livgardister, stora artister och ett pressuppbåd. Fritidspolitikerna verkar i mångt och mycket i skym undan men gör ett fantastiskt viktigt arbete. Flera gör också ett fantastiskt bra arbete. Du kanske också har att bidra med. Ta dig en funderare och passa på att sända en tanke till Sveriges 10 000-tals fritidspolitiker. Jag gör det jag också, särskilt idag.

Peter Olevik Dunder
Medlem i Folkpartiet liberalerna, tidigare bland annat kommunalråd i Haninge

Studiemotiverande folkhögskolekurs (SMF) nu permanent ett verktyg i verktygslådan

Folkhögskolorna visade redan under alliansregeringen att de kan leverera på Extra studieveckor och Studiemotiverande folkhögskolekurs (SMF). Nu presenteras i den rödgröna regeringens förslag till statsbudget för nästa år att SMF permanentas. Ett efterföljande steg vore att regeringen tar sig an de extra studieveckorna och den grundplåt som finansierar folkhögskolorna. Vi får se hur och när så sker.

Åter till SMF:en så är det bra i sak och ganska väntat att det blir permanent. Även om det varit okänt när i tid förslaget skulle komma så var det väntat att några delar skulle lyftas och permanentas nu. Det är nämligen ett klokt drag för regeringen att raskt permanenta så mycket de kan. Annars blir effekterna lägre och eller långsammare.

Jag tror att regeringen är väl medveten om hur det brådskar för dem att göra saker som ska kunna avläsas inom något år. Deras första år har varit att administrera en alliansbudget, med smärre justeringar, vilket gjort att Sverige gått bra. Nu måste den rödgröna regeringen sjösätta ett antal saker för att dessa ska hinna ge effekt inför 2018 när nästa val (senast) hålls.

SMF fungerar redan nu men som med allt som är tillfälligt kan omfattningen bli ryckig. Folkhögskolorna har olika förutsättningar (läs: eget kapital) för att kunna ta risker i en osäker och ryckig politisk värld. Genom att permanenta SMF ges bättre planeringsförutsättningar och därmed en ökad långsiktighet. Sen borde systemet ändå ses över för att förbättras. Särskilt då det ska bli permanent. Arbetsförmedlingen riskerar att bli en flaskhals eftersom de ska bereda och besluta. Extra studieveckor och den grundplåt av studieveckor som huvudfinansierar folkhögskolorna är en annan sådan fråga. Nu valde regeringen att lägga krutet på en riktad satsning istället med yrkesutbildningar på folkhögskola för personer i Jobb och utvecklingsgarantin (möjligen delvis för att täcka upp tappet av att lägga ner dess tredje fas). Jag hoppas att det här är mer än ett sätt att lappa och laga i JoUG. Fas 1, 2 och 3 hade forskningsstöd, även de lämnade en del att önska. Yrkesutbildningar behövs i större omfattning och folkhögskolornas pedagogik gör att fler personer kan tillgodogöra sig en utbildning.

Därför tror jag på den delen av satsningen men räds samtidigt om 24 månader i utbildning där blir ett sätt att hyfsa statistiken snarare än att hjälpa. Utfallet får vi se framåt 2018-2020. Statistiken på arbetslöshetsåtgärder däremot kan tänkas gå ner redan 2016 och framåt, beroende på hur detta sätts i verket. Det är alltid en farhåga att människor ska bli brickor i ett spel. Folkhögskolan har så mycket gott att bjuda och kan nog också hanka sig fram i mindre lyckade system, men det är ett stort ansvar politiker har att skapa system som har stöd i forskning, i folkmedvetande och är ekonomiskt sunda. Här är det ännu många frågor. På det stora hela är, vid en första anblick, den här delen av regeringens förslag till statsbudget hoppingivande.

Peter Olevik Dunder, 
sedan 2014 ledamot i styrelsen för folkhögskolan Alma och allmänt samhällsintresserad

Det är tveklöst stort när två människor lovar att ta varandra i nöd och lust

Idag 2015-08-01 ska jag hålla sommarens fjärde och sista vigsel. Kanske blir det min helt sista för jag är ännu inte bokad på några till hösten och vid årsskiftet går mitt förordnande som vigselförrättare ut. Så jag tar tillfället i akt att reflektera något över åren med uppdraget som borglig vigselförrättare.

Till att börja med: Det är ett oerhört hedersamt uppdrag att ha, att förrätta vigslar. Få (om någon) förtroendeuppdrag känns så stort som det att viga två personer till äkta makar. Jag är väldigt glad och tacksam för de vigslar jag förrättat genom åren och för det faktum att jag styrdes in på det här spåret, för det var långt ifrån planerat. Snarast tvärt om.

Jag är väldigt fokuserad på en ständig strävan att göra saker bättre, både privat och i yrkeslivet. Jag kan fullkomligt uppslukas av mina kall och när jag arbetade som ledande kommunpolitiker så upptogs mina dagar, kvällar och delvis helger redan av politiskt och kommunalt arbete. Att lägga vigselförrättande till det var något jag försökte ducka undan. Mitt fokus var en strävan till ständiga förbättringar inom stadsbyggandet och annat i Haninge kommun. Då gäller det att prioritera och jag prioriterade bort bland annat att bli borglig vigselförrättare för det bar inte mot målet. Numera ser jag lite annorlunda på saken, men jag återkommer till det.

Vintern 2011-2012 var jag på en liten tillställning ute på stan med vänner. Vi pratade högljutt för att höra varandra över den larmande musiken, vi drack öl rakt ur flaskorna och stämningen var lättsam. Så drog en mig åt sidan och frågade om jag kunde viga folk och om jag till sommaren skulle vilja viga henne och hennes sambo som jag också kände sen flera år. Då gick det inte längre. Jag smälte. Utan ett ögonblicks tvekan svarade jag ungefär så här: Om det är er önskan att jag ska viga er så ska vi lösa det. Jag har duckat undan att bli vigselförrättare hittills men det hinner jag ordna här under våren. Jag är hedrad att få frågan.

Så blev det sagt och sen följde den politiska gången internt och i kommunen följt av ett beslut från länsstyrelsen. 2012-06-12 förordnades jag så till borglig vigselförrättare av länsstyrelsen i Stockholms län. Sedan dess och fram till årsskiftet 2015-2016 kan jag viga personer i Sverige. Mest har det blivit i Haninge men också andra kommuner i länet. Idag är det i Bollnäs Hälsingland vigseln går av stapeln. Det är hemma på släktgården, solen skiner och det är utlovat 22 grader Celsius. En strålande svensk sommardag i en, i mitt tycke, idyllisk miljö.

Ständiga förbättringar. Strävan att alltid göra mer och bättre. Samhällen skulle byggas ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart. Budgetar och måldokument skulle finslipas på. Väljare skulle mötas och idéer om vår gemensamma nutid och framtid skulle utbytas. Det var i de stora penseldragen och små detaljerna jag levde och verkade, men det där med mellanmänskliga relationer i en mer privat kontext det låg utanför min verksamhetssfär. Det passade inte in för jag tyckte inte att det bar mot målet. Klart jag gick på bröllop, men som gäst. Det där med att viga folk det kunde andra få ägna sig åt. Själv hade jag fullt upp med annat. Där är min uppfattning en helt annan idag.

Att få vara med och dra ett väldigt viktigt strå till stacken i det bo två människor valt att bygga tillsammans det är fint. Väldigt väldigt fint. Nästan lite religiöst (som i stort) trots att det är en borglig vigsel. Rörd är åtminstone lätt att bli. För det är tveklöst stort när två människor lovar att ta varandra i nöd och lust. Tack alla par som jag vigt! Jag önskar er fortsatt lycka och välgång i era äktenskap och i livet.

Peter Olevik Dunder

Skadan av en ryckig energipolitik

Belgien vänder 180 grader om två av kärnkraftsreaktorerna i landet, berättar EU Observer. Istället för att avvecklas i år 2015 ska de två reaktorerna drivas vidare till år 2025. Jag tror det skapar problem för Belgien.

Genom att på målsnören förlänga 10 år på två reaktorer så säkrar Belgien sin energiförsörjning men förlorar samtidigt på lång sikt. För om ett lands politiker ändrar regelverk på kort sikt så slås investeringskalkyler omkull. Det är långsiktigt dåligt.

I sak så kan säkert reaktorerna gå 10 år till, det är inte det jag ifrågasätter. De kanske t.o.m. kan gå längre än så med bibehållen säkerhet. Problemet ligger i att framtida investeringar kommer ha större osäkerhetsmarginaler och därmed bli dyrare. Både kärnkraften i Belgien och andra energislag lär bli dyrare när risken i en investering blir större. Förutom kapitalförstöringen att avveckla något innan deras livslängd är slut så slår kortsiktigheten således bredare.

Peter Olevik Dunder

Ps. Jag är fortsatt framtidsoptimist. Och vill allt jämnt att Sverige ska satsa på 4:e generationens kärnkraftverk. Detta så att dagens och gårdagens kärnavfall kan användas som nytt bränsle och få väsentligt kortare slutlagringstid. Ds.

BNP +3 procent! Det bådar gott.

Dagens Industri med flera rapporterar att BNP går upp klart över förväntan. Ja, 3 procent! Det bådar gott tycker jag. 

Problemet för Sverige ligger i att reformer inte görs vilket gör att vi som land blir än mer exportberoende. När exportens andel växer ökar vår sårbarhet också. Däri ligger en problematik. Sverige behöver inhemska reformer så att fler gynnas och kan stå på egna ben. Beskattning av exportföretag och anställda kan bidra till transfereringar men det är lindring snarare än bot.

Reformer som gör att också de som idag står långt från arbetsmarknaden bereds plats/möjligt att kliva in, det är vad Sverige närmast akut behöver. Därtill behövs tre saker till:

1. Lägre beskattning på arbete generellt. Sånt kan ske på flera sätt, med olika effekt. Högre grundavdrag, statlig skatt utan brytpunkter och progressiva arbetsgivaravgifter är tre exempel.
2. Modernare trygghetssystem. Danskarnas flexicurity brukar tas som exempel. Poängen är att ha system som individen tar med sig oavsett arbetsgivare, fack eller bransch. 
3. Ökat fokus på arbetskraftsinvandring. Sverige kan gynnas än mer genom att företag får lättare att anställa personal från hela världen. Det gäller att Sverige då står sig i konkurrensen om de bästa - world wide.  

Peter Olevik Dunder

Valet i Danmark 2015, 2011 och 2007

När Danmark avskaffade tvåkammarriksdagen så fick andrakammarens namn (folketinget) bli namn på hela det danska parlamentet. Därför har nu folketingsval hållits och inte riksdagsval. Danmark, Färöarna och Grönland har nu röstat om vilka 179 personer som ska representera folket i det den danska riksgemenskapen.

Sveriges Radio Ekot rapporterade vid midnatt att det blir maktskifte i Danmark och fortsätter: "Socialdemokraterna blev visserligen största parti i det danska folketingsvalet men det räcker inte..."

Läget är alltid spegelvänt mot 2011 då det högerliberala statsministerpartiet Venstre gick framåt och stärkte sin ställning som största parti i Danmark och ändå fick lämna ifrån sig regeringsmakten. Det beskrevs i Sverige felaktigt som att liberalerna förlorade valet, men det var fallet. Alla tre liberala partiet gick framåt 2011. Istället var det de konservativa och nationalistiska som gick bakåt så att regeringen skiftade 2011. Backade i valet 2011 gjorde också socialdemokraterna och socialistisk folkparti samtidigt som de tog över regeringsmakten.

Danmark präglas likt Sverige gör av politiska block. För dansk räkning talas om det röda blocket och det blåa blocket vilket inte rakt av kan översättas till svenska förhållanden. I Sverige delades partierna tidigare i de socialistiska (S och V) och de icke-socialistiska (FP, C och M) och numera talas om de rödgröna (S, MP och V) respektive alliansen (M, C, FP och KD). Därtill talas vilt om SD i Sverige, men det kan här lämnas därhän i denna jämförelse.

Valresultatet 2011 jämfört med 2007

Det röda blocket i Danmark:

• Socialdemokraterna är systerparti till svenska sossarna. Enkelt översättningsbart till svenska förhållande med två undantag, det ena att Arbetarepartiet i Danmark aldrig varit så dominerande som de varit i Sverige och det andra att de i Danmark brutit med LO. Facket i Danmark är således för sina medlemmar snarare än partiet och partiet för landet snarare än för facket.
• Socialistisk Folkeparti är demokratiska socialister och har så varit sedan 1960-talet! På det nordiska planet systerparti till svenska V och i EU-parlamentet med MP, åtminstone för tillfället. En solklart demokratisk vänster med svenska mått mätt.
• Radikale Venstre är ett socialliberalt parti. Systerparti med Folkpartiet liberalerna i Sverige. Gick som ett av tre liberala partiet framåt 2011 och lade således grunden för att Socialdemokraterna som backade ändå fick axla statsministermanteln. Läget påminner därmed något om Sverige 2014 där det också var andras förluster snarare än egna framgångar som ledde till en socialdemokratisk statsminister. 
• Enhetslistan - de rödgröna; är en samlingslista av radikala socialister och sovjetkommunister som enades när Sovjet föll. De påminner således om det svenska Vänsterpartiet med en mörk historia. Bekänner sig numera till demokratisk socialism. Gick framåt 2011 till sitt bästa resultat någonsin och ser ut att ha gått framåt också 2015!
• Från och med valet 2015 finns även Alternativet att rösta på. De bekänner sig till att ha grön ideologi. Partiledaren kommer från Radikale Venstre och medlemmarna från att 2011 ha röstat på Radikale Venstre, på Enhetslistan och på Socialism Folkeparti, enligt en medlemsundersökning som gjordes 2014. Alternativet påminner således om det svenska Miljöpartiet under Maria Wetterstrand, likable men vänstergrönt.

Det blåa blocket i Danmark: 

• Det Konservative Folkeparti är systerparti till svenska Moderata samlingspartiet men det är inte så mycket Nya moderaterna där inte snarast det motsatta. Föll igenom 2011 och ser ut att ha fortsatt att backa 2015.
• Dansk Folkeparti är ett nationalistiskt, socialkonservativt och också populistiskt parti som allt för ofta i svensk media jämförs med Sverigedemokraterna, när de istället borde jämföras med norska Fremskrittspartiet (FrP) och finska Sannfinländarna. DF kommer ur danska Fremskridtspartiet (Z) och i brist på andra svenska partier att jämföras med så ligger Ny Demokrati närmast till hands, enligt mig.
• Venstre är ett högerliberalt parti och i likhet med Radikale Venstre så är Venstre systerparti med Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Sverige. Alla fyra partierna igår också i Mittengruppen i Nordiska rådet.
• Liberal Alliance är det tredje liberala partiet i Danmark. I likhet med Venstre och Radikale Venstre så gick Liberal Alliance framåt i valet 2011. De ser också, till skillnad från de andra två, ut att ha gått framåt 2015. Det är ett riktigt intressant parti. De bildades av medlemmar från Radikale Venstre och Det Konservative Folkeparti, d.v.s. två partier som står en bra bit ifrån varandra. Liberal Alliance enades kanske i att vara det borgerliga alternativet för väljare som ville ha en friare invandringspolitik snarare än eftergifter till DF men främst förknippas dessa liberaler med lägre skatter och mindre byråkrati.
• Kristendemokraterne som är systerparti till svenska KD når inte upp till 2-procentsspärren. Och det har danska K inte gjort sen 2007 då de föll ur Folketinget.

Mina danska vänner kanske ser på beskrivningarna lite annorlunda. Det här är mitt perspektiv utifrån min svenska horisont. Jag hoppas det kan ge lite mer kött på benen för en svensk mediakonsument.

Nästa sak är den danska motsvarigheten till talmansrundorna. Drottningen ska samtala med partiledarna och sondera terrängen. DF ser ut att stå vid sitt ord och kommer därmed att förorda Venstres Lars Løkke Rasmussen som statsminister och sedan i vanlig ordning pressa på för sin dagordning utan att behöva ta ansvar för helheten. Märkligt kan tyckas, men sett till hur gärna statsministerpartierna i Norge och Finland tagit med populisterna så är DF:s agerande förståeligt. Frågan är om de likt Sannfinländarna nu nått sådant väljarstöd att de av väljarna förväntas ta det där för populister obehagliga steget fram att börja ta ansvar i regering. Kommande dagar blir spännande.

Peter Olevik Dunder
tidigare förbundsordförande i Föreningen Nordens ungdomsförbund i Sverige och Föreningarna Nordens ungdomsförbunds observatör i UNR:s presidium.

Färre ministrar en märkligt symbolfråga

Finlands ministrar presenteras nu för regeringen Sipilä I. Som väntat blir de färre än tidigare. (14 mot nuvarande 17). 

Färre ministrar och därmed större portföljer till var och en - rent generellt. Därmed minskat politiskt inflytande och ännu starkare ministerier/tjänstemän. Inte helt lyckat, även om jag kan tycka att det i Sverige gått för långt åt andra hållet (med 24 ministrar och en uppsjö statssekreterare och polsak).

"– Eftersom vår grupp krymper till bara fyra ministrar får riksdagsgruppen en allt större betydelse. Det gäller dels substansfrågor och dels att avlasta ministrarna lite av deras börda eftersom några av dem får ansvarsområden som växer betydligt." Uttalandet är från tidigare statsministern och nu nye finansministern Alexander Stubb (Saml).

Stubb har helt rätt. Ministrarna behöver rimligen avlastas. Ett land behöver regeras och en koalitionsregering behöver förhandla vilket inte med nödvändighet går helt hand i hand. Sverige senaste halvåret torde vara ett ledsamt exempel på det. Riksdagsgruppernas ordförande och utskottsordförandena lär få att göra. Å andra sidan har de redan en hel del på sitt bord. Finland är på det hela taget ett land med hårt arbetande politiker, vad jag har sett. Delvis kanske för att de är färre än i Sverige. Nordisten Gunnar Wetterberg skrev i Expressen för en dryg vecka sedan om att svenska politiker borde ha bättre betalt och vara färre till antalet. Sett till Finland så är delvis beredd att hålla med. Ökad konkurrens skulle nog inte skada. Någonstans måste sedan en avvägning göras och den rimliga avvägningen kanske ligger någonstans mellan Sverige och Finland.

Nå, det är ramverket. Så till innehållet kan jag som nära nog alltid rekommendera Ida Schauman (SFP) som är ordförande för Svensk Ungdom i Finland. Idag uttalar hon tillsammans med ordförande för Liberala studerande LSK om den nya finska regeringens aviserade neddragningar på högskolan. Också SACO:s motsvarighet i Finland, Akava, förväntas vara kritisk mot detta har jag kunnat läsa idag. Som helhet föga förvånande med tanke på att kraftiga neddragningar i många sektorer var att vänta från Juha Sipiläs nya regering. Storleksmässigt är det miljardbelopp finska staten behöver minska glappet mellan intäkter och utgifter kommande år. Mer nyfiken var jag istället på hur ministertaburetterna skulle fördelas mellan regeringspartierna och vilka namnen blir på de nya ministrarna.

Försvarsfrågorna som jag försöker följa lite extra ska jag avsluta med här. De kan förmodligen kräva rätt mycket kommande år då vi lever i en tid av allmänna neddragningar i den finska statsbudgeten sammanfallande med ett sedan några år allt mer provocerande Ryssland. Den svenska försvarsdebattören Annika Nordgren Christensen tog härom dagen upp i Göteborgs Posten att Finland vågar mer än Sverige. Vi får se om Finland fortsätter att leda den försvarspolitiska utvecklingen för våra länder.

Finlands nya försvarsminister blir i alla fall Jussi Niinistö (Sannf) och han ser ut att kunna komma påläst till jobbet. Docent i finsk historia vid Helsingfors universitet och docent i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Finland. Nu säger varken en doktorsexamen eller ämnet allt men det kan ge en fingervisning. Det här ska bli väldigt intressant att följa.

(Uppdatering 2015-05-28: Försvarsbudgeten i Finland föreslås öka samtidigt som andra budgetposter föreslås minska. Olika mycket beroende på hur väl arbetsmarknadens parter ser till att komma överens.)

Peter Olevik Dunder

Landsmötesmotionen Effektivisera de offentliga helikopterresurserna

Folkpartiet Liberalerna håller 20-22 november 2015 "Landsmöte" vilket är partiets högsta beslutande organ. Till landsmötet kan i Folkpartiet såväl länsförbund, partiföreningar som enskilda medlemmar motionera. Alla motioner behandlas sedan av partistyrelsen som lägger ett förslag till landsmötet. Innan behandling i plenum utskottsbehandlas alla motioner och partistyrelsens förslag av landsmötet.

Nedan följer den motion jag författat och står som huvudmotionär på till årets landsmöte. Härutöver är jag medundertecknare på ett antal motioner, varav jag förhoppningsvis varit huvudmotionären till hjälp i något fall.

Effektivisera de offentliga helikopterresurserna

Förslag till landsmötesbeslut:

att Folkpartiet ska arbeta för ett samlat statligt ansvar för de offentliga helikopterverksamheterna.

Sverige är i stora stycken ett glest befolkat land med den naturliga följden att avstånden till kvalificerad sjukvård blir långa. Redan i Stockholms skärgård kan ambulanstransport med helikopter vara livsavgörande för att snabbt kunna nå akutsjukvården. Stockholms läns landsting med 2,2 miljoner invånare (SCB, 2015-05-11) betjänas sedan helt nyligen av två helikoptrar året runt (SLL, 2015-03-17). Tidigare en helikopter året runt och sommartid två helikoptrar.

Östergötland, Småland, Skåne och Blekinge däremot som tillsammans har en större befolkning än Stockholm saknar ambulanshelikopter (SVT, 2015-02-23). Medan Dalarna med en tiondels befolkning av detta Sydsverige har, trots hög skatt och stora ekonomiska utmaningar, nyligen köpt in en landstingshelikopter vilket kunnat följas på liberala ledarsidor som med fog kritiserat den ekonomiska misshushållningen.

Folkpartiets Gilbert Tribo och Alliansen i Skåne vill se över om södra Sverige bör ha tillgång till en gemensam helikopter som kan användas vid allvarliga olyckor (SVT, 2015-02-23). Gott så, här torde finnas samhällsekonomiska och mänskliga vinster att göra. Samtidigt borde detta gå att organisera ännu mer effektivt än med enskilda landsting/regioner.

Staten äger och driver genom Sjöfartsverket sjö- och flygräddningshelikoptrar sedan 2011-11-01. Innan dess var verksamheten externt upphandlad och dessförinnan fanns Försvarsmaktens helikoptrar genom avtal.

Nuvarande uppdelade ansvar kan te sig absurt. Vistas du till exempel i östgötska Sankt Annas skärgård och akut behöver till kvalificerad vård är ansvaret delat beroende på om du står på landbacken eller sitter i en båt. Sjukvården har åtminstone ännu inte helikopter och Försvarsmaktens helikopterflottilj i Linköping har varken uppdrag eller bemanning. Är du till sjöss däremot faller du inom Sjöfartsverkets ansvar och kan nås av helikoptrar från Visby.

Frågan om ett nationellt ansvar för de luftburna sjuktransporterna är inte ny, varken i Sverige eller på Landsmötet, men omvärlden förändras. 2011 motionerade Barbro Westerholm med flera till Landsmötet om statligt övertagande av ansvaret för ambulanshelikoptrar, vilket då avslogs. Partistyrelsen menade då att struktur och organisation av transporter inte skiljer sig från övrig hälso- och sjukvård på ett sådant sätt att det skulle motivera att frångå landstingens ansvar för styrning och finansiering. PS hänvisade även till SKL:s arbete med att samordna luftburen ambulanssjukvård.

Detta sker för ambulansflygplan som upphandlas. Mycket av de luftburna sjuktransporterna är flygplan som landar på till exempel Bromma flygplats och inte ambulanshelikoptrar som landar vid ett sjukhus. Utmaningen inom ambulansflyget är således begränsad till helikoptrarna där nuvarande organisation inte förmått skapa lösningar för hela landet. Stockholm upphandlar helikopterverksamhet, Dalarna äger en helikopter, södra Sverige har ännu intet samtidigt som staten håller sig med både civila och militära helikoptrar spridda över landet.

Oavsett var i landet du är bosatt ska du kunna känna dig trygg med att hjälp finns där om behovet uppkommer. Snabbt omhändertagande kan vara livsavgörande eller skillnaden mellan svåra funktionsnedsättningar och ett normalt liv. Nuvarande fragmentiserade organisation är heller inte ekonomiskt försvarbar. Folkpartiet bör därför arbeta för ett samlat statligt ansvar för de offentliga helikopterverksamheterna.

Valet i Finland och underlag för Juha Sipiläs regering

Gratulerar Svenska folkpartiet i Finland till stärkt väljarstöd! Önskar det givit fler mandat också, men olika falla ödets lotter (valkretsarnas indelning). 

Samlingspartiet har det värre som tappar stöd, fortsätter att vara större än Sannfinländarna men ändå får färre mandat än dessa. Socialdemokraterna gick ännu sämre och tappade ännu mer både i stöd och i mandat så min gissning nu är att SDP blir de som försöker ducka undan regeringsmakten. 

Det gick riktigt bra för Centerpartiet som stillsamt oppositionsparti och det gissar jag kommer locka SDP mer än att spela tredjefiol i samlingsregering med Centern och Sannfinländarna.

My best bet för vilka som sätter sig i regeringsförhandlingar är således Centerpartiet (21,1 % och 49 mandat), Samlingspartiet (18,2 % och 37 mandat) och Sannfinländarna (17,6 % och 38 mandat).

Frågan är om Centerpartiet kommer vilja plocka in ett fjärde parti. De gröna gick framåt med 1,3 %-enheter till 8,5 % av rösterna och fick en extremt god utdelning av +5 mandat till totalt 15 mandat. 

Med De gröna så skulle en regering kunna trygga majoritet även i de fall Saml eller Sannf inte skulle vilja rösta som statsminister Juha Sipiläs C under mandatperioden. Vad som skulle kunna tala emot är månne att denna valframgång nog kan ha sin del i att De gröna hoppade av förra regeringen. Inget juste track record att ta med sig till nya regeringsförhandlingar. Riksdagsmandat kan ändå tala sitt tydliga språk.

Parlamentariskt underlag finns således även utan Sannf men det skulle inte vara likt Finland att blida en regering med så smal majoritet. (C 49 + Gröna 15 mandat är 64. Lägg sedan till Saml 37 mandat så nås 101, vilket är majoritet. Detsamma gäller om Saml 37 byts ut mot Sannf 38.)

Det är heller inte realistiskt, i mina ögon, att det skulle bildas en regeringen på C+Saml+SFP+Åland+KD (49+37+9+1+5=101). Även om det också formellt blir en majoritet.

Vi får nog vänja oss vid att se utrikesminister Timo Soini i Bryssel upptuktandes Grekland eller finansminister Timo Soini på hemmaplan i Finland. Sen är frågan om Sannfinländarna kommer stärkas eller försvagas i riksdagsvalet 2019 av att slutligen gå från evig opposition till att ta ansvar i regering här nu.

http://val.yle.fi/resultat/2015/riksdagsvalet/?partiet_##graafi